Blå David

Efter att ha underförstått fått reda på att det är mer eller mindre blasfemiskt och straffbart att inte ta sina beteckningar på allvar har jag nu nästan rättat till mina fadäser. Tunnan är nu omgjord till Blå David, andra divisionen på F11. Fast inte riktigt eftersom divisionssiffrorna inte stämmer ännu. Flygvapnet kallade alltså inte sina plan 1, 2, 3 osv utan divisionen hade en färg och varje plan en bokstav. Bruket försvann väl med Drakens införande eller nåt, jag har inte sett några drakar med bokstavsbeteckningar.

99 svenska piloter strök med i olyckor med Tunnan. Detta berodde mestadels på att man inte greppade pilvingens speciella egenskaper. Problemet uppstod när man inte flög planet “rent” utan man så att säga sladdade i luften. Vingarnas ändrade vinkel mot luften gjorde då att vingprofilen ändrades markant vilket innebar betydligt lägre lyftkraft och vindmotstånd, detta innebar att applikation av skevrodret kunde ge motsatt effekt vilket på låg höjd inte var speciellt lyckat. Det fanns inte heller någon tvåsitsig version av Tunnan så det var i början svårt att utbilda piloterna korrekt på beteendet hos planet.

97% färdig

Modellbygge tycks vara ungefär som programmering, man blir aldrig riktigt färdig. Denna tiger 103 får nu betraktas som 97% färdig och därmed nästan färdig, dvs typ klar. Det är två hål bakpå som ska fyllas igen och dammet blev lite ojämnt fördelat, men det ser inte helt åt helsike ut så det får duga, jag har ju tre till att öva på!

Framgång…

Efter att ha genomlevt årets tråkigaste högtid på annan plats har jag nu åter intagit bygglyan och tvingat mig till lite framsteg. Den röda leran har gråats till lite och ser inte rosa ut längre, samt att jag har efter stor vånda plitat på några dekaler, detta är således individ 105. Grattis. Varför jag valde just den bataljon som sommaren -42 skulle avvika från det gängse sättet att numrera vagnarna vet jag inte, men det gjorde jag i alla fall.

Tyskarna numrerade normalt kompani-pluton-vagn, så vagn 113 var första kompaniet, första pluton, vagn 3, men här har man stoppat in en nolla istället.

Se nästa post för bilder.

Färger

Ibland blir man deprimerad. Visste ni att vitt + brunt = rosa? Det visste inte jag heller, därför har jag nu en Tiger med rosa och röd lera. Lite deprimerande. Så deprimerande att det inte blir någon bild! Scheisse. Fram med borsten och borsta av och börja om. Tack och lov blev iaf kletet på banden brunt som avsett.

Larvigt

Föregående två IPMS Uppsala-möten var tänkta att vara länk-möten, men första vändan slarvades det med bakgrundskoll och andra gången slarvades det med utrustningen som låg kvar hemma på sovrumsgolvet. Jag fick lägga band på mig och bygga annat istället. När man håller på med den här hobbyn funderar man ofta på bandage, eftersom det är lätt att sticka sig i fingrarna med alla små ståltrådar. Vi har funderat på att göra såna här armband. Nu ska jag sluta försöka vara rolig på språkets bekostnad.

Skepp ohoj

 

Mitt första fartyg sen 14-årsåldern när det var något i stil med Bismarck eller nåt sånt. Detta är USS Arleigh Burke, första fartyget i klassen med samma namn, döpt efter Arleigh 31-knop Burke, amerikanska flottans mest berömda jagar-befäl under andra världskriget. DDG-51 som fartyget betecknas sjösattes 1991 och klassen är nu amerikanska flottans enda jagare med 59 fartyg byggda och ytterliggare 11 planerade.

För min egen del har jag noterat att det inte är helt enkelt att måla fartyg, utan det kräver en massa funderingar över i vilken ordning man ska göra saker. Så just nu funderar jag mest i vilken ordning jag ska göra saker och därför lär det dröja ett litet tag till innan det blir målat.

Hjul, hjul

Inom IT-industrin kallar man SAP för “Hitlers hämnd”, inom modellbyggarhobbyn så är det väl inte utan att Tigern fått samma epitet på grund av alla hjul. Tyskarnas idé med SAP är jag inte så hemma på, men dom lär ha några briljanta säljare.

Tyskarnas idé med alla hjul var att ge vagnarna en stabil gång, helst så stabil så att man skulle kunna skjuta under förflyttning. Detta lär nu inte ha praktiserats i någon större utsträckning då man förlorade för mycket i precision. Det lär t o m ha dröjt fram till dagens generation stridsvagnar innan man med tillräckligt stor precision kunde skjuta samtidigt som vagnen flyttar sig. Gyro-stabiliserade kanoner dök upp under slutet av andra världskriget, men det visade sig att det krävdes mer än så för att kunna skjuta med god precision under gång, nämligen en möjlighet att låsa på målet, vilket i sin tur krävde en dator. Det krävdes också tillförlitlig avståndsmätning vilket dröjde till laser-avståndsmätarna blev tillräckligt bra.

Exempelvis var en stark kritik mot stridsvagn 103 att den inte kunde skjuta under gång, men om man undersöker pansarslag fram till 1991 så finner man att besättningarna ofta stannade eller körde väldigt långsamt för att uppnå erforderlig precision.

För att komma upp på spåret igen så kvarstår bandtillverkningen och fortsatt målning och sånt, men det är väl snart fixat!

Dårhuset nästa

Nu när jag lagt fåniga flugplanen bakom mig är det är tur att Sveriges politiker på ett fint och blocköverskridande sätt avvecklade all psykiatrisk vård, annars hade jag frivilligt kunnat lägga in mig. Detta är så kallad fotoets till mitt Projekt 502. Som synes är det lite för pilligt för en normal person. Det som är ännu värre är att jag tyckte att det var inte så lite roligt att pilla ihop det och jag limmade bara ihop fingrarna en gång.

Bitarna är pålimmade på Tiger I nr 1 som snart ska målas och bli klar. Eller i alla fall målas och mixtras med enligt dom 150 följande sidorna i MIGs FAQ. Den kommer förmodligen att sluta som en gråbrun pigmentklump, men det är ju nästan som i verkligheten.

S 29 C Flygande Tunnan, spaningsversion

Tadaa! En modell som är äldre än mig och dessutom är det första flygplan jag färdigställt sen jag var 14 eller nåt. Hellers Tunna är det med en liten antenn så att det ska efterlikna spaningsversionen. Huruvida det fanns någon spaningstunna på Flottiljen eller inte vet jag inte och inte heller om den hette Gul Harald (iofs lyckades jag förstöra H-et för stjärten, men frukta ej, jag har hittat reservdel). Om det inte finns detta så är detta ett WHIF-bygge. Annars är det på riktigt!

Modellen som sådan ser rätt crappy ut och är rätt crappy från början och jag hade tillslut inte tålamod att få den snygg längre, så den blev lite som den blev, men på lagom avstånd ser den helt ok ut så hoppas ni sitter en bit från skärmen.

Basplattan är från Clas Ohlson, fotoram med aluminium-kant. Lisa (hunden) var behjälplig med att skapa statisk elektricitet för att få statiska gräset att resa sig.

Sist med inte minst är detta en dedikation till alla våras favoritmodellare Jåke, som flugit runt i sådana här maskiner.

Eftersom märkningen på den här varianten aldrig existerade vankades det utskällning på efterföljande byggmöte och en korrigerad variant finns senare i bloggen.