Helgen som gick inträffade årets Stockholm Open (den riktiga, alltså, inte den där fjantiga där två vitklädda springer runt och slår på en boll och folk säger “ååh”). Jag var naturligtvis där och arbetade ideelt som den kommunist jag är. Tillställningen var mycket lyckad och jag får passa på att gratulera IPMS Stockholm till.. öh, en lyckad tillställning. Att jag hjälpte till ideellt hjälpte nog.
Här är iaf en bibba bilder därifrån. En till bibba följer snart nog.
Sveriges sista hemmabygge när det gäller stridsvagnar, stridsvagn S, eller 103. Fiasko eller framgång, ingen vet eftersom den aldrig hamnade i strid. Vissa prisar den, andra sågar den, i alla fall den skånska översten som i krig skulle ut och genomföra stora pansaranfall. I sina våta drömmar. Men han var ju militär så man får väl förlåta honom. S-vagnen är i alla fall en sak och det är ORGINELL.
Ultrasnabbyggd TIE Fighter från Revell i skala runt 1:32. T o m mannen i svart hänger med. Jag ska nog ta och måla om den så att den inte är baby-blå för ett lite tuffare intryck, men kul pryl och tar bara en timme att sno ihop om man bryr sig om att fila bort det värsta.
Som ni alla mindre än 10 trogna läsare vet är läsande och lärande livslångt. För att försäkra mig om detta och om att jag aldrig mer kommer att bygga färdigt något så har jag införskaffat litteraturen ovan. Modellbygge hade jag visserligen sedan innan, men dom andra två är helt nya och sprängfyllda med tips och tricks.
Jag har hursomhelst nu tömt ut mitt lager av färdigbyggda modeller så fortsättningsvis kommer det bilder från verkstaden. Fokus när det gäller modellbygge är nämligen inte min starka sida.
Eller med trivialnamnet sdkfz (uttalas essdekfss). Nej, det gör det inte. Detta var tysklands primära halvbandare, här i radioversionen. Jag har slarvat bort den stora antennen, men det gjorde fotograferingen enklare.
Sdkfz 251 tillverkades i stora mängder och användes för det mesta vad det gällde transport av trupp, samband, ambulanser. Dom försågs med ungefär allt som tyskarna hade i vapenväg i olika varianter.
Något heelt annorlunda. En pappersmodell, den första jag byggt sen mellanstadiet. Detta är ett dropship från Alien 2. Mycket coolt. Mycket pilligt.
USAs huvudsakliga pansarvagn sen ett antal år tillbaks, här en vagn ur tionde kavalleriregementet under operation Ökenstorm 1991. Den coola grejen frampå är en minplog.
Tyskt spaningsfordon, otroligt avancerad och väldigt effektiv och svindyr. Den hade styrning på alla fyra hjulen och kunde framföras lika fort bakåt som framåt. Till skillnad från stridsvagnarna hade den en diesel-motor och god räckvidd, ca 90 mil. Pansaret var rätt tunt, men kanonen var den tyngsta kanon som monterats på en pansarbil under kriget.
Amerikanskt pansarskyttefordon i tappning från Operation Desert Storm 1991. M3 är spaningsvarianten, till skillnad från M2 som är infanteritransport (den enda yttre skillnaden är att M3:an inte har några gluggar för skyttetruppen att skjuta från eftersom den inte har någon skyttetrupp, dessa gluggar togs senare bort från M2 också eftersom dom var tämligen meningslösa).
Utvecklingen av Bradleyn omgavs för övrigt av en massa fummel. Hela historien började på 1960-talet när man ville ha en trupptransport som var någotsånär skyddad mot ABC-vapen, specifikationer togs fram, testfordon byggdes men spolades, Sovjet visade upp BMP-vagnen så man tog upp projektet igen. Den nya vagnen konkurrerade också med den befintliga M113 och när sexdagarskriget visade hur bra anti-tankrobotar var så hängde man på TOW-roboten på experimentvagnen och fick på så sätt fram något som faktiskt var lite bättre än M113. Nu visade det sig också att BMP-vagnarna skjöts sönder en massa av israelerna när dom krigade med sina grannar, så då ville kongressen ha en bättre pansrad vagn, men armén tyckte det var för dyrt och ville fortsätta med utveckling av den befintliga vagnen. Nya utvärderingar av vagnen gjordes, en av kongressen som sågade vagnen och en av armén som tyckte att den var tillräckligt bra. Kongressen avslog vidare medel, men ändrade sig ett år senare och 1980 så startades serieproduktion. USA var således sist av ungefär alla om att ta fram en modernt infanterifordon.
Den ser i alla fall lite cool ut.
Tamiyas SturmGeschütz IV.