Harriers

Jag GLÖMDE posta två byggsatser jag byggde färdigt förra året, lagom en månad efter Airfix-utmaning hos IPMS Uppsala. Två Airfixar i 1/72, blev väl ok tillslut. Pryder numera stolt taket hos brorsbarnbarnet, så kommer till mer användning än hemma hos mig.

HMMWV M1114

HMMWV eller Humvee eller High Mobility Multipurpose Wheeled Vehicle som ingen kallar är uppföljaren till jeepen i USAs krigsmakt. Jeepen var tydligen så bra att det dröjde till 1979 innan US Army bestämde sig för att införskaffa ett nytt för ändamålet byggt fordon. Försök hade gjorts att använda civila fordon ett tag, men det blev inte speciellt framgångsrikt.

Vi som var MÖP:ar redan på 80-talet minns hur cool den var när den dök upp, t ex i den ganska taffliga Broken Arrow. Eller i den civila Humvee-versionen som det var väldigt Oh och Ah om när den kom till Sverige. Snacka om att den inte åldrades med värdighet.

Efter insatsen i Somalia (se Blackhawk down) så insågs det att original-HMMWV:en var för vek. Den var helt opansrad och det är ju inte så bra under beskjutning.

1996 kom så M1114-versionen med fläskigare motor, tuffare fjädring, AC och viktigast av allt, bepansrad hytt. Pansar-kitet gick även att hänga på äldre HMMWV:ar men led av för klen motor och kass fjädring. Den avbildade bilen har utrustning för att trigga värme-triggade IED:er fram (bommen fälls ner och längst upp sitter ett värmelement som fälls ut åt sidorna, samt en antenn för störning av mobilsignaler (mobiler används för att trigga IED:er).

Trots det extra pansaret visade sig HMMWV:n vara för sårbar för IED:er för att det skulle vara acceptabelt. Mer påhängspansar togs fram för att åtminstone delvis avhjälpa situationen, men med detta så blev fordonet för tungt och otympligt, vilket ledde till alla dessa MRAPs, som egentligen inte var ersättare för HMMWV:n utan mest för att avhjälpa situationen.

Cirka 220 000 HMMWV:er har producerats så den får väl trots sina brister på senare år betecknas som varandes ett mycket framgångsrikt fordon. Otaliga varianter har producerats och används i ett otal antal länder. Ersättaren för USAs krigsmakt JLTV har precis börjat rulla av bandet, men det lär väl dröja länge än innan HMMWV:n hamnar på historiens sophög.

Modellen är från Bronco och suverän, enda egentliga byggtrasslet var när taket skulle på. Sen är det ju det här med att måla inredning och sånt som får mig att prokrastinera i 6 månader innan jag får tummen ur. Ytterst få dekaler i US Marines-versionen, vilket är tacksamt.

Bf-109 Gelb Vierzehn

Bf-109 behöver väl ingen vidare presentation bland mina trogna följare. Detta är Eduards 109 F-4 i 1/48, fantastisk modell. Individen är en av Hans-Joachim Marsielles kärror från Afrika. Jag upptäckte att jag glömt målat avgasrören och åtgärdade detta efter fototillfället men innan den levererades som 70-årspresent.

Incom Corporation T-65 X-Wing starfighter

En färdig modell! Visserligen en Revell easy kit för pojkar 8+ (vilket ju passar in på mig), men ändå en viss tillfredsställelse att göra färdigt något. Man skulle ju kunna lägga ner 20 timmar till på målningen och det kanske jag gör nån gång, eller så skaffar jag Finemolds dito och har en av varje.

May the force be with you!

PS: Det går att göra fel med Revells easy kit också.

Nya bildbevis

Ny kamera testades. Vet inte om det blev så proffsigt, det var mycket action och lite kunskap inblandat.

Historisk korrekthet

Jag fick bassning på mitt förra färgval på S31:an av min kamrat flygvapenöversten, så det var bara att rätta in sig i ledet. Han skickade dock en burk med korrekt färg till mig som nu kan avnjutas på Spitten.

Spitfire, nu i färg!

Efter viss förvirring som ledde till att jag köpte två blå varav ingen var korrekt så har nu S31:an blivit färgglad. Möjligen lite för mörk, men eftersom alla har fel när det gäller nyanser alltid så stämmer färgen säkert i något universum. Allt är för övrig penselmålat och landningsstället ser helt skadat ut, men det ska se ut så enligt beskrivningen. Dammet på bilderna bjuder jag på. Nu inväntar jag dekaler och sen ska jag lista ut vad dom flög från för fält för att göra en Historiskt Korrekt basplatta.

Så historielektionen: Spitfire PR XIX var den sista fotospaningsversionen av Sptifire. Den kan ta 2 eller tre kameror, två nedåtriktade och en som tittar åt höger och sitter bakom föraren. Planet var obeväpnat. Motorn var efterföljaren till Merlinmotorn med namnet Griffin som levererade toppfart på 714 km/h och knappast är miljömärkt. 50 PRXIX köptes in av svenska flygvapnet efter kriget då man hade ett skriande behov av ungefär allt till Tunnan blev färdig. I Sverige fick den beteckningen S31 och baserades på F11, Skavsta. I augusti 1955 flögs sista uppdraget i svenska flygvapnet och sen skrotade man eller sköt sönder eller eldade upp varenda en av dom 50 planen i sann idiotisk 50-talsanda. Idag finns en PRXIX i svenska färger på Flygvapenmuseet som kom dit på ganska osannolika vägar och i riktigt dåligt skick, men som idag är restaurerad till visningsskick och ingående i utställningen.

Eftersom det visade sig att Spitfiren inte var korrekt färgsatt så får ni vackert titta på nästa blogg-inlägg för att se hur den ser ut när den är färdig.

Dramatisk ljussättning

Fet poäng för ljussättningen. Normala fotograferingsutrymmet var blockerat av annan hobby. Hursomhelst, min första moderna flygbyggsats, en Airfix Spitfire XIX, som ska bli flygvapnets S31 så småningom. Föredömliga ca 30 delar i lådan. Mindre föredömliga glipan mellan flygkroppen och vingarna som fortfarande är 1,5 mm, det var den även runt 1990 när jag byggde Airfix senast. Den egna tekniken har ju utvecklats dock, så det blir kanske bra. Gäller bara att få rätt färg också så det inte blir jobbigt och pinsamt när man träffar flygnissarna.

Blå David

Tunnan_003 Tunnan_004 Tunnan_005 Tunnan_006 Tunnan_001 Tunnan_002Efter att ha underförstått fått reda på att det är mer eller mindre blasfemiskt och straffbart att inte ta sina beteckningar på allvar har jag nu nästan rättat till mina fadäser. Tunnan är nu omgjord till Blå David, andra divisionen på F11. Fast inte riktigt eftersom divisionssiffrorna inte stämmer ännu. Flygvapnet kallade alltså inte sina plan 1, 2, 3 osv utan divisionen hade en färg och varje plan en bokstav. Bruket försvann väl med Drakens införande eller nåt, jag har inte sett några drakar med bokstavsbeteckningar.

99 svenska piloter strök med i olyckor med Tunnan. Detta berodde mestadels på att man inte greppade pilvingens speciella egenskaper. Problemet uppstod när man inte flög planet “rent” utan man så att säga sladdade i luften. Vingarnas ändrade vinkel mot luften gjorde då att vingprofilen ändrades markant vilket innebar betydligt lägre lyftkraft och vindmotstånd, detta innebar att applikation av skevrodret kunde ge motsatt effekt vilket på låg höjd inte var speciellt lyckat. Det fanns inte heller någon tvåsitsig version av Tunnan så det var i början svårt att utbilda piloterna korrekt på beteendet hos planet.