Posts Tagged → US

Buffalo MRAP

Värsta bygget jag gett mig in på. Broncos Buffalo MRAP med slat-pansar. Otroligt mycket pill, väldiga mängder modellbyggarångest.

MRAP (Mine Resistant Armor Protected)-familjen av fordon kom till som en reaktion på hotet mot amerikanska styrkor från IED (Improvised Explosive Devices) i Irak och Afganistan. Det visade sig väldigt fort att HUMVEEsarna var helt oskyddad mot minor och vägbomber så ett antal olika MRAP-fordon togs raskt fram och skickades ut till amerikanska och allierade styrkor i konfliktområdena.

MRAPsen är främst avsedda som IED-röjnings- och detekteringsfordon, inte som stridsfordon. En del har vapenstationer likt den här, men de är som sagt främst avsedda för skydd och röjning. Den här har t ex infraröda kameror för att hitta vägbomber och minor, en skopa för att gräva på lagom avstånd, och e två tuberna på taket är störsändare som kan slå ut radio- och mobiltelefontrafik inom en hyfsad radie.

MRAPsen avslöjar ett visst mått av improvisation. Buffalon tycks vara tämligen primitiv vad gäller framdrivningen, dock med punkteringsfria hjul, men motor och drivlina är typiskt lastbil. Besättningen på max 8 man sitter i en luftkonditionerad skott- och splittersäker bur med V-formad botten för att stå emot det mesta i min-väg. Slat (spjäl)-pansaret är en fattigmansversion eller snarare lågviktsversion av pansar som är tänkt att förbättra skyddet mot pansarspräng-ammunition med riktad sprängverkan. Inkommande granater träffar gallret och slås sönder, gör ett riktningsbyte eller så förstörs tändmekaniskmen är tanken. Tester har visat att gallerpansar gör sitt jobb omkring 50% av tiden. Det är gjort i aluminium för lägsta möjliga vikt, så är väl på det hela taget en så gott det går-lösning.

Drygt 800 Buffalos har byggts av Force Protection Inc/General Dynamics sedan 2004, det stora flertalet i tjänst i US Army. Kanada, Frankrike, Italien och Storbritannien har en handfull var. Den här varianten (A2) är en uppgradering av originalet, där bland annat skop-armen tillkommit.

Fordonet väger drygt 20 ton, har en 450 hk diesel som kan få upp härket i respektabla 105 km/h.

Buffalon och dess systerfordon Cougar har utsatts för bortåt 1000 IED-smällar utan att någon i besättningen dött. Varje fordon kostar knappt en miljon dollar, så väl spenderade pengar.

Modellen är från Bronco och är väl en vidareutgåva av deras Buffalo utan SLAT. Som alla Bronco-modeller jag byggt är den mycket högkvalitativ och med överdrivet mycket delar. 14 fullstora gjutramar och bortåt 600 delar eller nåt i lådan.

Fram till spjälpansaret är den ändå hyfsat lättbyggd, beskrivningen är oftast tillräckligt tydlig och passformen är utmärkt, gjutkvalitet även så.

Pansaret var dock ett helvete att få på plats. Det är otydligt beskrivet hur det ska sitta och där det är beskrivet är fokus på en massa stödstänger som sitter överallt, men som är svåra att få på plats på bilen utan gallret på plats och vice versa. Till slut listade jag ut att de stänger som skärmarna hänger på också är fästpunkter och då blev det betydligt lättare för då kunde jag borra fast några ståltrådar i dessa och limma fast spjälpansaret där. Detta var dock efter sju sorger och åtta besvär. Ska ni bygga den här så kom ihåg vart ni läste det först!

Trots allt pill gav jag aldrig riktigt upp utan hade från början bestämt mig för att den skulle bli klar för eller senare för den skulle bli cool oavsett hur mycket jag fumlade och det visade sig att jag hade rätt!

USS Independence!

En båthjävel! Från Bronco! I skala 1/350! Med så löjligt små delar att dom i princip inte existerar (faktum: Jag ersatte en borttappad del med ett filspån och trots att jag vet att en av de fyra delarna måste vara ett filspån kan jag inte avgöra vilken).

Bygget kan sammanfattas med “sandpapper”. Mycket god passform, men ändå så slipades och spacklades det frenetiskt, till exempel i övergången mellan skrov och överbyggnad. Stället ska för övrigt bytas ut mot något snyggare någon gång så bekymra er inte över det!

Målningen är en studie i grått. Skeppen verkar ha försetts med den mest matta färg som tänkas kan och ser rejält skitiga ut på nästan alla bilder som finns att tillgå vilket jag glatt härmade. Två saker sket sig ordentligt med bygget, det ena är bryggfönstren där jag tänkte totalt fail med maskeringen vilket orsakade inte så snygga fönster. Det andra är skyddsgallren runt helikopterplattan som var obra uttänkta av Bronco och det blev inte bättre att jag rev av det bakre sådär 38 gånger under byggets gång.

USS Indepence är första skeppet i Indepence-klassen som tillsammans med Freedom-klassen utgör USAs flottas nyaste påhitt “Littoral Combat Ship”, LCS. Ingen jävel fattar ju vad det är så nu funderas det på att kalla fartygen fregatter istället eftersom det inte finns några fregatter i US Navy längre. Klassen kom i alla fall till efter erfarenheterna i Persiska Viken under gulfkrig et al, då man noterade att befintliga jagare hade vissa problem mot svärm-taktik med små motorbåtar eftersom det inte fanns tillräckligt mycket pang-pang för att skjuta på dessa små båtar. Harpoon-robotar i all ära med 1,2 miljoner dollar per båt blir rätt dyrt i längden. Motorbåtar = kustnära båtar, så efter lite tänkade kom man fram till LCS-klassen och littoral betyder alltså kustnära. Tadaaa! Mindre fartyg med stora fartresurser och nytt vassare försvarssystem med mindre robotar. Sagt och gjort, de två varv som tillverkar örlogsfartyg i USA fick i uppdrag att ta fram förslag och för att ingen skulle bli ledsen så accepterades båda förslagen. Det är därför USS Independence har nummer 2 trots att det är första fartyget i klassen. Nummer ett blev nämligen USS Freedom från det andra varvet.

När fartygen var klara så hade det nya vapensystemet skrotats på grund av pengabrist, så då blev det en rätt dyr leksak beväpnad med en 57 mm Bofors allmålskanon (samma som Visby-klassen!) och fyra M2HB-kulsprutor. Inte så imponerande. Nu pågår utveckling för att hänga på Hellfire-robotar som är USAs försvarsmakts nya stapelvara, för att ersätta det icke existerande tilltänkta vapensystemet. En intressant utveckling är att Hellfire-robotarna initalt ska kunna styras av Sea Giraffe-radarn från Ericsson (samma som Visby-klassen!). Hellfire är normalt optiskt styrd i någon form.

Fartygen har också en liten VLS-burk för robotar, där t ex 8 x 4 Sea Sparrows kan stoppas in för luftvärn. Sea sparrow är alltså integrerad med Sea Giraffe. Hint, hint, Visby behöver luftvärnsrobotar.

Designen är hyfsat extrem, fartygen ser ut lite som en superfuturistisk yacht kombinerad med en container. Skrovet är ett trimaran-skrov och framdrivningen sköts av fyra stycken vattenjetar från Wärtsilä drivna av två General Dynamics gasturbiner på sammanlagt mellan 50 000 och 70 000 kW (lite oklart vilken version). För lite stillsammare färd finns två tyska dieslar. Detta kraftpaket ger stipulerad marschfart på 44 knop (81 km/h för oss landkrabbor) med möjlighet till sprintar på uppåt 60 knop (fort som fan  för oss landkrabbor). Det finns också en liten fånig bogpropeller för manövrering som jag inte lät vara utfälld på byggsatsen (men den är sjukt snyggt gjuten).

Container-delen av fartyget är tänkt att vara modulär och kunna utrustas för olika behov. Sannolikt skitdyrt, för det brukar vara det modulärt betyder.

LCS-fartygen är också tänkta att ha betydligt mindre besättning än traditionellt, mycket automation således. Ett inte helt framgångsrikt koncept än, då de verkar lida av en hel epidemi barnsjukdomar. Under inkörningsperiod i sydostasien innebar en dag till havs en dags service. Ett underhållsfartyg fullt med tekniker fanns tillhands för att få ordning på allt som inte funkade, så istället för 44 besättningsmedlemmar var det väl mer i stil med 400 som behövdes för att hålla ordning på allt. Men det blir säkert bra tillslut.

Fartygen har normalt en eller två Seahawk-helikopter och några Fire Scout-UAV, men jag valde att ställa dit en VF-22 Osprey istället. För dom är rejält coola. Det är Trumpeters genomskinliga 6-pack som används. Första blev total katastrof, men andra försöket blev helt ok.

Finns en hel del mer att säga om LCS-skeppen, så jag får väl återkomma med USS Freedom vid tillfälle.

Skåne world tour

Jag spenderade en vecka av semestern i Skåne. Det har inte så mycket med modeller att göra, men det resulterade i två, eventuellt tre saker.

En sak var att jag fick med en kasse obyggda modeller från en gamer som började göra öl istället för att bygga modeller (Obs, obs, jag fick med mig öl också!).

Den eventuella saken var att jag hälsade på min bonussyster Birgitta som visade mig hur man hanterar en kamera och hade en massa idéer om hur jag ska göra för att ta bättre bilder.

Den tredje saken var att Birgitta visade mig Lightroom och vad man kan göra med bilder i detta program. De bilder som fanns att tillgå var de som jag inte lyckats ta bort från min medtagna kamera, så här kommer dessa. Sjukt snyggt blev det, rätt begåvad bonussyster jag har. Själv tyckte jag ju att tungstens-hacket var tillräckligt,  men det går ju onekligen att få till det betydligt coolare med rätt utrustning och när man vet vad man gör och vill göra. Här är alltså M-50 Ontos, Birgitta-style:

F-15 Strike Eagle

Så var den då ÄNTLIGEN klar. Mest plågsamma bygget hittills. Såååå många grejor som är fel på den så det är helt otroligt, men som vanligt ser den åtminstone ok ut på håll. Utgångspunkten är en Academy-byggsats i 1/48 som avbildar en Eagle från Operation Iraqi Freedom. Hyfsad byggsats med några rejäla missar varav huven var värst.

F-15 Strike Eagle är en vidareutveckling av F-15 Eagle. Man stoppade in en vapenofficer och hängde på en massa ställen att hänga bomber och grejor och gjorde om världens bästa jaktplan (104 mot 0 nerskjutna i Eaglens favör) till en kompetent bombare.

Mitt eget intresse härstammar från den uråldriga F-15 Strike Eagle-simulatorn som fanns till PC för väldigt länge sen och var helt ospelbar eftersom man måste spela två gubbar samtidigt. Men coolt var det oavsett svårighetsgrad (jag spelade väl sammanlagt 6 timmar).

På sista bilden ser ni den feta nose-arten ur en totalt idiotisk vinkel också. Jag får väl ta ett kort på den vid tillfälle eftersom det är den största dekalen jag lyckats applicera hittills. En decimeter lång eller nåt. Ser rätt bra ut (även om det är lokalt). Dekaler var det en massa. Sjuuukt många. Jag lade nog ner 18 timmar på dekaler. Bara AMRAAMarna hade fler dekaler än hela JAS-39 Gripen.

Här kommer nosearten ur en bättre vinkel:

Här en storleksjämförelse med Gripen, jag blev lite förvånad över att F-15 inte var större ändå:

Min tanke om att bara bygga flygetyg från Tamiya och Hasegawa har ej förändrats. Nöjd med att vara klar dock, men det är inte direkt som att skiljas från en gammal god vän.

USS Reuben James

Fartygets som odödliggjordes i Tom Clancys Röd Storm (i alla fall för oss som läste den och har en fäbless för att komma ihåg alla knepiga namn på amerikanska militärer), här i Academys version i skala 1/350. En rätt spretig byggsats, bra på sina ställen rätt medioker på andra, men slutresultatet blev väl ok. Jag är missnöjd med min insats på ett antal ställen, som t ex skarvar som är pinsamt uppenbara och såna grejor. Som det brukar bli när jag bygger. Det här var en limited special super-edition med extra fotoets och dekaler för ett antal av fartygen. Fotoetsen var riktigt bra, relingarna var precis så långa dom skulle vara och pinnarna hamnade i hörnen när man böjde dom och så vidare. Dekalerna saknade fartygens vapensköldar vilken väl var sådär. Det totalt skitfula stödet har dessutom namnet på ett annat fartyg i klassen. Döh. Dekalerna sitter däremot som ett smäck. titta så fint. Dom gick inte ens i tusen bitar som Trumpeters brukar göra.

Klassen heter Oliver Hazard Perry (ett till inte hel vanligt namn?) och designerades från början som fregatter. Den började byggas på 70-talet som ett relativt billigt alternativ som kunde byggas i stort antal för att ersätta jagare och fregatter från andra världskriget och framåt. 51 fartyg byggdes åt US Navy och 4 åt Royal Australian Navy. Primärt var dom tänkta för konvojtjänst, markunderstöd och anti-ubåtsuppdrag. Senare ingick dom även i hangarfartygsgrupper, men eftersom dom bara hade en propeller och därmed relativt låg toppfart så var detta ett kritiserat beslut då resten av gruppen fick sakta ner för att Perry-klassen skulle hänga med. USS Reuben James pensionerades 2013, några av systerfartygen är fortfarande i aktiv tjänst i US Navy, några har sålts till andra länder.

Ett försök… Nej, minst 8 försök gjordes att rigga masten med adekvata linor, men efter 6 kvällars sjömansförbannelser så gavs försöket upp och vi får låtsas att det finns linor där istället. På det hela taget får jag väl ranka det här bygget mellan Arleigh Burke som blev snyggare och Sovremenny som blev lite sämre.

Fotohets

En långfredags fotoetsande. Stor mängd svordomar, hopklistrade fingrar, fingrar hopklistrade med verktyg, vertyg med fotoets och verktyg med sig själva. Rätt nöjd med slutresultatet!

M50A1 Ontos

Med ett namn som nästan kan verka tyskt i sin konstruktion presenteras härmed Rifle, Multiple 106 mm, Self-propelled, M50, även kallad Ontos som är grekiska för “Sak” (vilket visar att även militärer ibland kan besitta humor, om än torr sådan).

Saken togs fram för arméns och marinkårens räkning, man ville ha en snabb stridsvagnsdödare som kunde flygtransporteras med dåtidens flygplan (detta var 50-talet så inga C-17). Lagom till att man testat färdigt drog sig armén ur eftersom vissa egenskaper hos Saken ansågs göra den oanvändbar när man hade riktiga stridsvagnar. Exempelvis hade man inte speciellt mycket ammunition och när man väl pangat iväg sina granater så var en stackare tvungen att hoppa ur vagnen för att ladda om. Marinkåren behövde dock mobilt pansarvärn och fortsatte sin beställning. Drygt 270 byggdes och användes i Vietnam, väldigt få överlevde kriget, inte på grund av förluster utan snarast för att man slet ut dom. NVA hade inte speciellt mycket stridsvagnar så i egenskap av pansarvärn fick Saken inte visa vad den kunde, men den visade sig vara effektiv för att bekämpa infanteri med sin våldsamma nästintill momentana eldkraft och möjlighet att riva exempelvis hus med en enda salva.

När marinkåren fick sin CH-53 så kunde man tack vara Ontosens låga vikt transportera denna långa sträckor luftledes och sätta ner den lite varstans vilket gav en enorm flexibilitet. Mot modernare riktigt pansar lär den väl dock ha varit utdaterad rätt snart och man avvecklade den som sagt under pågående krig då den fick ansluta sig till Marinkårens rätt långa lista av knepiga fordon.