FT-17 av Meng, byggd för IPMS Uppsalas utmaning 1:a världskriget. Bra byggsats med inredning som jag inte orkade bygga, trevligt med basplatta. Testade water effects från Vallejo, funkade rätt bra. FT-17 kan betraktas som Frankrikes enda bidrag till stridsvagnens utveckling då den satte standarden för layouten för de flesta efterkommande konstruktioner, med föraren främst, tornet i mitten med besättning och motor bak.
Vid andra världskrigets utbrott var Sovjet och Frankrike de enda länder som hade en tung stridsvagn. Fransmännen hade sin Char 2 och Sovjet hade KV-vagnarna, namngivna efter en sovjetisk försvarspolitiker. KV-2:an togs fram utifrån erfarenheter från finska vinterkriget då man hade stora problem med finska bunkrar och lösningen blev en 152mm haubits monterad på ett KV-1 chassi.
Endast 52 KV-2 byggdes, men gjorde god tjänst fram till tyskarna började få fram bättre stridsvagnskanoner. I början av kriget så var det mesta tyskarna och finnarna hade i pansarbekämpningsväg för klent för att rå på KV-stridsvagnarna.
Vissa egenheter hade KV-2:an. Som kan anas är det inte direkt någon vagn att använda i ett scenario med hög hotnivå då den är ungefär lika diskret som en dubbeldäckare (detta utnyttjades dock för artillerobservation). Det extremt tunga tornet (vikten ökade med 7 ton på grund av tornbytet) var handmanövrerat och kunde inte vridas om vagnen lutade minsta lilla åt något håll. Haubitsen laddades med granat och drivladdning av två laddare och hade usel eldhastighet.
KV-vagnen slutade produceras efter introduktionen av T-34:an som hade samma beväpning, lika bra pansar, men mindre, snabbare, hade bättre räckvidd och var billigare.
KV-vagnarna utgjorde bas för nästa modell tunga stridsvagnar i Sovjet, nämligen IS-vagnarna. Mellanvagnen som kom efter KV-2 hade många namn, men var en tung stridsvagn med en 85mm kanon.
Modellen är från Trumpeter och är mycket fin och rätt dyr. Banden är länk-för-länk eller gummiband, passformen utmärkt och dekalerna fina, alla fyra.
Israeliska försvarsmakten, känd för sin förmåga att ha så många olika fordon som möjligt i stallet kunde ju inte låta bli att hoppa på M113-tåget när det gick (och det var de ju absolut in ensamma om med över 80 000 byggda M113 som använts och används av över 50 nationer över hela världen). Israels kärlekshistoria med M113 började lite okonventionellt eftersom deras första exemplar var erövrade jordanska M113. Nuförtiden är Israel näst största användaren av M113 efter USA med 6 000 fordon.
M113 har dock börjat visa sin ålder, främst genom att pansaret är för vekt för att klara moderna vapen. Både reaktivt pansar och denna Zeldas variant med extra pansarplåt har applicerats på vagnen för att öka överlevnadschanserna mot moderna pansarvärnsvapen.
Zeldans extrapansar utvecklades av Israeli Defense Industries. Första försöket blev så tungt att vagnen inte blev så mycket mer än en bunker, så då borrades pansarplåten och resultatet blev som ovan. Till skillnad från IDI har Academy inte borrat genom och inte jag heller även om jag övervägde det en mikrosekund.
Vagnen har Israels standardkonfiguration för beväpning med mycket bly i luften som utgångspunkt, en M2HB och två M60.
Israelisk version av M60 Patton. Byggsats från Academy. Jag har inte läst på så mycket om Patton att jag kan uttala mig i någon utsträckning, men det lär väl byggas fler så det kommer väl mera vid tillfälle. Prismor saknades i den begagnade satsen och den har frulleband istället för plastremsor.
Det lär vara en kopia av en tidig Tamiya vilket förklarar den relativa lättbyggdheten. Lite yxig på detaljer, men med det lite fräschare reaktiva pansaret blev den riktigt snygg.
Den gulliga Panzer 38:an. Från början en tjeckisk konstruktion som glatt övertogs av tyskarna när Tjeckoslovakien annekterades.
För sin tid en robust och bra konstruktion, hyfsad kanon, hyfsad framkomlighet, god tillförlitligthet och bättre än t ex tyska Panzer I och Panzer II, trots nitat pansar. Panzer 38:an tjänstgjorde vid fronten fram till slaget om Moskva där den sista frontvagnens pneumatiska bromssystem lämnade in. Efter det så blev vagnen relegerad till tjänst bakom fronten, för partisanbekämpning och liknande uppgifter.
Byggsatsen är från Tristar med frulleband, med inredning och är väl riktigt bra även om jag alltid får psykbryt på inredningar. Bygger dem, bryter ihop på målningen och bygger igen utan att färdigställa innanmätet.
Färdigställande betyder också slutet på den plan som formades när jag återupptog byggandet för 15 år sedan, nämligen att färdigställa en av varje version av de serieproducerade tyska stridsvagnarna under andra världskriget. Jag ska försöka ta en representativ bild vid tillfälle.
Det har byggts med inte uppdaterats. Här kommer Trumpeters IS-7, made famous av World of Tanks. Dock bara en bild på grund av dålig logistik. Men jävlar vilken bild.
Verklighetens IS-7 var otroligt imponerande på alla sätt, till och med besättningen tyckte att den var ergonomisk! Pansaret var exceptionellt, kanonen var en av de kraftigaste som hängts på en stridsvagn, motorn var 1200 hästkrafter men räckvidden var ändå okej och farten i klass med en Panther. IS-7:ans prototyp rullade ut från fabriken 1949, men bara 25 byggdes. Testning pågick däremot fram till 1953 då Stalins död gjorde att konstruktören av IS-vagnarna snabbt föll i popularitet. Så länge hans skapelser hade den store ledarens namn så var han oantastbar och det verkar han han utnyttjat till att göra sig impopulär och hans flamma falnade raskt.
Men ändå, en maskin utan motsvarighet i väst, vad var problemet? Jo vikten på 72 ton. Varken ryska vägar eller ryska järnvägar skulle klarat det. Ryssland har ju fortfarande vissa problem med infrastrukturen:
Trots goda förutsättningar blev IS-7:ans saga kort. Ryssland omfamnade MBT-konceptet och värpte ur sig den hyllade T-54/55:an, men det är en annan historia som kommer någon gång eftersom det ligger en sådan i stashen.
I den fortgående Stalin-vagn-bonanzan så presenteras här IS-4 från Trumpeter. Det går rätt fort att bygga ryskt eftersom det inte är så mycket tjafs med överlappande väghjul och camoflauge och sånt skit. Har skrivit så mycket om IS-vagnarna redan att jag inte kommer skriva så mycket mer här. Bara 250 byggdes på grund av problem med framkomligheten. Alla hamnade i östra Sovjet, inga exporterades. Men den är rätt snygg!
Jag har byggt färdig saker under sommaren, jag lovar. Först ut i uppdateringsbomben kommer Tamiyas IS-2. Nysläptt, normal Tamiya shake n bake-byggsats utan några som helst konstigheter. Fantastiskt smidiga link-by-link-band. Ingenting att klaga på alls. Hallelujah!
IS-2 kom som ett svar på tyskarnas Tigrar och dök upp slagfältet i början av 1944 och var väl på många sätt likvärdig Tigern. Kanonen var enorm och kunde slå hål på det mesta tyskarna hade. Däremot var säkert riktmedel och annat lika usla som vanligt och tack vare kanonens kaliber var eldhastigheten medioker.
Kanonen byttes ut efter en kort tid till en med samma kaliber men med halvautomatiskt slutstyckte istället för skruvlåsta som varit innan och lite bättre riktmedel.
Den avbildade vagnen tillhörde 7:e tunga gardesstridsvagnsbrigaden som var med om erövringen av Berlin.
Jag gjorde ett försök att skita ner den ordentligt med tanke på att den lär ha puttrat runt en del för att ta sig ända till Berlin. Ett vågspel eftersom nerlerning absolut inte är en paradgren, men det blev rätt bra tillslut!
Mellan det här:
Det här (som jag normalt använder som fotobord också, orka städa av den här röran liksom…):
Samt lite gammal god lathet har det inte blivit så mycket uppdaterat. När jag väl tänkte uppdatera hade ett smärre IT-haveri inträffat på bloggen, men nu är den uppe och springer igen som ni kan se.
Förra veckans höjdpunkt var byggmöte i Uppsala och därifrån medhavd entusiasm för att få färdigt något och närmast till hands var en JS-3 från Tamiya.
Detta bygge lyckades bevisa att det även går att klanta till en Tamiya-byggsats.
Den andra Tamiyan jag klantat till faktiskt, den första jag försökte bygga efter Return of the Modellbyggare var en Tamiya Tiger och det gick bra ända till jag skulle testa zimmerit, då det gick mindre bra. Jag lyckades även sprutmåla den med en hel burk Tamiya-färg och bara få täckning på halva vagnen. Vet än idag inte hur jag gjorde.)
På den här fick jag lokal hjärnblödning och satte fast spännhjulen i fel vinkel och som vanligt så satt limmet SOM FAN när det inte skulle göra det. Problemet kunde avlösas hjälpligt på ena sidan, men på andra sidan blev det sådär. Bilderna ger en ledtråd om vilken sida som blev bra. Jag lyckades också sabba tunga kulsprutan medelst en nästan tom och spluttrande burk grundfärg.
Jag är dessutom beredd på att ge vinylbandshatarna delvis rätt. Ibland är vinylbanden ingen höjdare.
I övrigt inga byggmässiga problem, det är ju en Tamiya. Dekaleringen tog 4 minuter (2 dekaler). Målningen var okomplicerad, inget tretonstjafs här inte. I entusiasmen blev det till och med en figur!
IS-3 är en efterföljare(!!) till IS-2 (coming up!) som är en efterföljare till IS-85 som var en efterföljare till KV-2 och så vidare. IS-linjen påbörjades när Sovjetiska armén inte kom längre med KV-vagnarna. IS-3 finns i två skepnader för att förvirra det lite. Den första IS-3 var en IS-2 med större kanon medan den avbildade vagnen är en riktig omdesign. Den blev dock inte förbandssatt förrän kriget var slut.
Kanonen och pansarskyddet fick högsta betyg, däremot var den pyttelåg och det låga tornet gjorde att det inte gick att peka nedåt med kanonen vilket var ett problem eftersom det gjorde det svårare att placera den hull-down (vilket är ett jättekonstigt argument mot vagnen eftersom den var tänkt som en genombrottsvagn, inte nåt defensivt tjafs).
När Stalin lämnat in och Sovjet helhjärtat gick över till Main Battle Tank-konceptet så skickades IS-3:orna i sin uppgraderade version till allierade runt om i världen. I Egyptiska armén fick den kriga mot israeliska M48:or och israelerna hade uppenbara problem att ta sig igenom pansaret. Dålig ledning, en motor som inte var anpassad för ökentjänst och dåliga riktmedel gjorde dock att IS-3:orna gick åt när israelerna väl taktikanpassat.
Veckans fippel.
