Posts Tagged → Andra världskriget

KV-2

Vid andra världskrigets utbrott var Sovjet och Frankrike de enda länder som hade en tung stridsvagn. Fransmännen hade sin Char 2 och Sovjet hade KV-vagnarna, namngivna efter en sovjetisk försvarspolitiker. KV-2:an togs fram utifrån erfarenheter från finska vinterkriget då man hade stora problem med finska bunkrar och lösningen blev en 152mm haubits monterad på ett KV-1 chassi.

Endast 52 KV-2 byggdes, men gjorde god tjänst fram till tyskarna började få fram bättre stridsvagnskanoner. I början av kriget så var det mesta tyskarna och finnarna hade i pansarbekämpningsväg för klent för att rå på KV-stridsvagnarna.

Vissa egenheter hade KV-2:an. Som kan anas är det inte direkt någon vagn att använda i ett scenario med hög hotnivå då den är ungefär lika diskret som en dubbeldäckare (detta utnyttjades dock för artillerobservation). Det extremt tunga tornet (vikten ökade med 7 ton på grund av tornbytet) var handmanövrerat och kunde inte vridas om vagnen lutade minsta lilla åt något håll. Haubitsen laddades med granat och drivladdning av två laddare och hade usel eldhastighet.

KV-vagnen slutade produceras efter introduktionen av T-34:an som hade samma beväpning, lika bra pansar, men mindre, snabbare, hade bättre räckvidd och var billigare.

KV-vagnarna utgjorde bas för nästa modell tunga stridsvagnar i Sovjet, nämligen IS-vagnarna. Mellanvagnen som kom efter KV-2 hade många namn, men var en tung stridsvagn med en 85mm kanon.

Modellen är från Trumpeter och är mycket fin och rätt dyr. Banden är länk-för-länk eller gummiband, passformen utmärkt och dekalerna fina, alla fyra.

Panzer 38(t)

Den gulliga Panzer 38:an. Från början en tjeckisk konstruktion som glatt övertogs av tyskarna när Tjeckoslovakien annekterades.

För sin tid en robust och bra konstruktion, hyfsad kanon, hyfsad framkomlighet, god tillförlitligthet och bättre än t ex tyska Panzer I och Panzer II, trots nitat pansar. Panzer 38:an tjänstgjorde vid fronten fram till slaget om Moskva där den sista frontvagnens pneumatiska bromssystem lämnade in. Efter det så blev vagnen relegerad till tjänst bakom fronten, för partisanbekämpning och liknande uppgifter.

Byggsatsen är från Tristar med frulleband, med inredning och är väl riktigt bra även om jag alltid får psykbryt på inredningar. Bygger dem, bryter ihop på målningen och bygger igen utan att färdigställa innanmätet.

Färdigställande betyder också slutet på den plan som formades när jag återupptog byggandet för 15 år sedan, nämligen att färdigställa en av varje version av de serieproducerade tyska stridsvagnarna under andra världskriget. Jag ska försöka ta en representativ bild vid tillfälle.

IS-7

Det har byggts med inte uppdaterats. Här kommer Trumpeters IS-7, made famous av World of Tanks. Dock bara en bild på grund av dålig logistik. Men jävlar vilken bild.

Verklighetens IS-7 var otroligt imponerande på alla sätt, till och med besättningen tyckte att den var ergonomisk! Pansaret var exceptionellt, kanonen var en av de kraftigaste som hängts på en stridsvagn, motorn var 1200 hästkrafter men räckvidden var ändå okej och farten i klass med en Panther. IS-7:ans prototyp rullade ut från fabriken 1949, men bara 25 byggdes. Testning pågick däremot fram till 1953 då Stalins död gjorde att konstruktören av IS-vagnarna snabbt föll i popularitet. Så länge hans skapelser hade den store ledarens namn så var han oantastbar och det verkar han han utnyttjat till att göra sig impopulär och hans flamma falnade raskt.

Men ändå, en maskin utan motsvarighet i väst, vad var problemet? Jo vikten på 72 ton. Varken ryska vägar eller ryska järnvägar skulle klarat det. Ryssland har ju fortfarande vissa problem med infrastrukturen:

Trots goda förutsättningar blev IS-7:ans saga kort. Ryssland omfamnade MBT-konceptet och värpte ur sig den hyllade T-54/55:an, men det är en annan historia som kommer någon gång eftersom det ligger en sådan i stashen.

IS-4

I den fortgående Stalin-vagn-bonanzan så presenteras här IS-4 från Trumpeter. Det går rätt fort att bygga ryskt eftersom det inte är så mycket tjafs med överlappande väghjul och camoflauge och sånt skit. Har skrivit så mycket om IS-vagnarna redan att jag inte kommer skriva så mycket mer här. Bara 250 byggdes på grund av problem med framkomligheten. Alla hamnade i östra Sovjet, inga exporterades. Men den är rätt snygg!

IS-2

Jag har byggt färdig saker under sommaren, jag lovar. Först ut i uppdateringsbomben kommer Tamiyas IS-2. Nysläptt, normal Tamiya shake n bake-byggsats utan några som helst konstigheter. Fantastiskt smidiga link-by-link-band. Ingenting att klaga på alls. Hallelujah!

IS-2 kom som ett svar på tyskarnas Tigrar och dök upp slagfältet i början av 1944 och var väl på många sätt likvärdig Tigern. Kanonen var enorm och kunde slå hål på det mesta tyskarna hade. Däremot var säkert riktmedel och annat lika usla som vanligt och tack vare kanonens kaliber var eldhastigheten medioker.

Kanonen byttes ut efter en kort tid till en med samma kaliber men med halvautomatiskt slutstyckte istället för skruvlåsta som varit innan och lite bättre riktmedel.

Den avbildade vagnen tillhörde 7:e tunga gardesstridsvagnsbrigaden som var med om erövringen av Berlin.

Jag gjorde ett försök att skita ner den ordentligt med tanke på att den lär ha puttrat runt en del för att ta sig ända till Berlin. Ett vågspel eftersom nerlerning absolut inte är en paradgren, men det blev rätt bra tillslut!

JS-3

Mellan det här:

Det här (som jag normalt använder som fotobord också, orka städa av den här röran liksom…):

Samt lite gammal god lathet har det inte blivit så mycket uppdaterat. När jag väl tänkte uppdatera hade ett smärre IT-haveri inträffat på bloggen, men nu är den uppe och springer igen som ni kan se.

Förra veckans höjdpunkt var byggmöte i Uppsala och därifrån medhavd entusiasm för att få färdigt något och närmast till hands var en JS-3 från Tamiya.

Detta bygge lyckades bevisa att det även går att klanta till en Tamiya-byggsats.

Den andra Tamiyan jag klantat till faktiskt, den första jag försökte bygga efter Return of the Modellbyggare var en Tamiya Tiger och det gick bra ända till jag skulle testa zimmerit, då det gick mindre bra. Jag lyckades även sprutmåla den med en hel burk Tamiya-färg och bara få täckning på halva vagnen. Vet än idag inte hur jag gjorde.)

På den här fick jag lokal hjärnblödning och satte fast spännhjulen i fel vinkel och som vanligt så satt limmet SOM FAN när det inte skulle göra det. Problemet kunde avlösas hjälpligt på ena sidan, men på andra sidan blev det sådär. Bilderna ger en ledtråd om vilken sida som blev bra. Jag lyckades också sabba tunga kulsprutan medelst en nästan tom och spluttrande burk grundfärg.

Jag är dessutom beredd på att ge vinylbandshatarna delvis rätt. Ibland är vinylbanden ingen höjdare.

I övrigt inga byggmässiga problem, det är ju en Tamiya. Dekaleringen tog 4 minuter (2 dekaler). Målningen var okomplicerad, inget tretonstjafs här inte. I entusiasmen blev det till och med en figur!

IS-3 är en efterföljare(!!) till IS-2 (coming up!) som är en efterföljare till IS-85 som var en efterföljare till KV-2 och så vidare. IS-linjen påbörjades när Sovjetiska armén inte kom längre med KV-vagnarna. IS-3 finns i två skepnader för att förvirra det lite. Den första IS-3 var en IS-2 med större kanon medan den avbildade vagnen är en riktig omdesign. Den blev dock inte förbandssatt förrän kriget var slut.

Kanonen och pansarskyddet fick högsta betyg, däremot var den pyttelåg och det låga tornet gjorde att det inte gick att peka nedåt med kanonen vilket var ett problem eftersom det gjorde det svårare att placera den hull-down (vilket är ett jättekonstigt argument mot vagnen eftersom den var tänkt som en genombrottsvagn, inte nåt defensivt tjafs).

När Stalin lämnat in och Sovjet helhjärtat gick över till Main Battle Tank-konceptet så skickades IS-3:orna i sin uppgraderade version till allierade runt om i världen. I Egyptiska armén fick den kriga mot israeliska M48:or och israelerna hade uppenbara problem att ta sig igenom pansaret. Dålig ledning, en motor som inte var anpassad för ökentjänst och dåliga riktmedel gjorde dock att IS-3:orna gick åt när israelerna väl taktikanpassat.

Focke-Wulf 190 D-9

En riktig surdeg är färdigställd! Tamiyas Focke-Wulf 190 D-9 i skala 1/48. Byggprocessen var inte speciellt lång, det är ju trots allt en Tamiya. Målningsprocessen däremot har varit den längsta någonsin i Pansarpers historia. Inte mindre än två försök att få färg på den har totalt misslyckats, så tredje gången gillt och allt det där.

Tamiyas förebild tillhörde de speciella förband som avsattes för att vakta baseringen av Me-262 efter att amerikanarna insett att enda sättet att skjuta ner Me-262 var att ta dom när dom startade eller landade. Effektivt i säkert en vecka eller två innan Adolf Galland, säkerligen upprörd över detta osportsliga beteende taktikanpassade tillbaka genom att införa luftvärnskorridorer vid inflygningarna till Me-262:ans baser. Luftvärnskorridorerna var proppfulla med 20- och 30mm luftvärnsartilleri och lär ha varit självmord att flyga in i eftersom man dessutom var tvungen att flyga lågt för att kunna skjuta på 262:orna. I tillägg till luftvärnskorridorerna infördes även speciella flygförband för att skydda baserna och dessa utrustades med Fw-190 D, som sedan målades röda på undersidan för att minska risken att skjutglada luftvärnsartillerister skulle skjuta ner dem. Första målningsförsöket utgick från denna förebild och blev rätt dåligt.

Andra målningsförsöket blev hitta-på-nätet-camo, men misslyckades på grund av kass maskning.

Tredje försöket blev ok och kan avnjutas på bilderna! Mellan varje försök fick modellen stå och mysa i ett skåp i 1-1,5 år, därav surdegsstämpeln.

Fw-190 ritades av Kurt Tank (som namnmässigt borde ritat nåt annat?) för Focke-Wulf och introducerades 1941. Planet kom som en överraskning för britterna och var överlägsen deras top-of-the-line Spitfire Mk V och ledde till att dom hejade på nya varianter av Spitfire med bättre motor. 190:an betraktades mer eller mindre som likvärdig med Bf-109 med några undantag, den var mer lättflugen, men lite sämre svängprestanda. Den var däremot betydligt lättare att landa vilket väl får ses som ett rätt stort plus. Fw-190A hette första versionen och den numrerades sedan från 1-10. Därefter kom några testversioner, främst för att förbättra fart och höghöjdsprestanda och man landade på D-versionen, även kallad långnosen på grund av sin, i jämförelse med A-versionen, långa motor. D9 var den första operativa versionen vad jag förstår, det verkar inte finnas någon 3-8 så nån slirade väl med pennan hos Focke-Wulf eller på Reichluftministerium eller möjligen tyckte någon att den borde ha högre nummer än dåvarande A-versionen. Så mycket för tysk ordning och reda.

Byggmässigt var den en Tamiya, klipp ut delarna, lägg i kartong med lim, skaka, klart. Dekalerna hade lustigheter för sig för alla hade spruckit längs med en axel så det blev väldigt många långa delar att sätta på. Jättekul tyckte jag. Efter att målningen färdigställts upptäcktes att hjulen hade försvunnit, varvid kollega och tillika Riksbyggare av Fw-190 i IPMS Uppsala Fredrik A kontaktades och han var vänlig nog att genast skicka reservhjul. Tack för det Fredrik!

Nu ska modellen överlämnas till min kära far som väldigt försenad present, då den av en händelse avbildar hans favoritplan (och kärran är ju en riktig skönhet). Bättre sent än aldrig.

Och ja, jag vet att radioantennen ska ha en tråd ner till skrovet på mitten, men för att bespara mig hjärnblödning så struntade jag i den och åberopar konstnärlig frihet.

Efter uppehållet.

Som mina trogna läsare säkert märkt har det inte hänt så mycket här på ett tag. Semester med påföljande livskris, Battlefield 4 och ren slapphet är orsakerna. Tre är bra orsaker, en är dålig. Byggandet har dock pågått ett tag nu så här kommer en uppdatering. Det är till och med en pansarvagn, vilket trogna läsare uppskattar då åtminstone en av dom anmärkte att jag tjafsade med en massa annat (figurer, flygplan, fartyg) och borde byta namn på bloggen!

Här är i alla fall Tamiyas Panzer III Ausführung N. En typiskt Tamiya-trevlig byggsats. Hårsprejstekniken testades och misslyckades eftersom jag körde för tjockt lager färg, så mitt tips är tunt lager färg, tunt lager hårsprej, tunt lager färg och så vidare. Andra har också tipsat om detta, men det glömde jag bort under genomförandet. Är väl ganska nöjd i övrigt. Tappade bort antennen, men det ser man inte om man inte tittar. Detta är försök två att bygga en Panzer III, det förra försöket havererade i samband med tidigare livskris, så nu kommer jag inte bygga några fler Panzer III.

Historien om Panzer III gick hand i hand med den om Panzer IV. Båda var tänkt att vara dom huvudsakliga vagnarna i tyska armén, men fanns i för litet antal vid krigsutbrottet. Panzer III skulle huvudsakligen slåss mot andra stridsvagnar och Panzer IV skulle användas mot trupp och befästningar och vagnarna beväpnades därefter. När T-34:an lanserades var plötsligt Panzer III:ans måttliga kanon degraderad till ärtbössa och man var snabbt tvingad att uppgradera eldkraften, men Panzer III:ans torn var för litet för att få plats med den tilltänkta 75 mm kanonen, så därför bytte man roll mellan III:an och IV:an. III:an blev understödsvagn och produktionen av den tornförsedda vagnen minskades till förmån för StuG III som var betydligt billigare att bygga och kunde förses med en ordentlig kanon. Den avbildade vagnen tillhörde en av de tunga pansarbrigaderna och funkade som utfyllnad mellan Tiger-stridsvagnar.

Såg nu att jag glömt vitbalansera, alla utom en bild. Lev med det!

Marder II

Detta torde vara min andra färdigställda modell efter Return of the Modellbyggare. Den är inte så dum tycker jag själv, trots gummiband och sånt. Det är hursomhelst Tamiyas Marder II. Anledningen till att den inte dykt upp tidigare var att jag för ett tag sen fick den inte alls så dumma idén att göra en basplatta till den. Sen kom den mindre bra idén att, eftersom banden snurrar (multimedia!) göra spår i gipset på plattan med hjälp av banden. Resultatet blev att modellen blev full av gips och av bandspåren blev det mest gröt. Det tog nåt år innan jag orkade ta tag i mitt misslyckande och rengöra den från gipset (själva rengöringen tog ca 15 minuter).

Lite historia, för det är bra med bildning:
Marder-serien togs fram som en nödlösning när Sovjet introducerade T-34:an. De vagnar tyskarna hade tillgång till hade för klena kanoner för T-34:ans pansar. Man kunde till stor del kompensera med taktik och allmänt skickligare pansarbesättningar samt pansarvärnskanoner, men pansartruppernas behov av bättre kanoner var stort.

Lösningen blev ett sammelsurium av föråldrade stridsvagnschassin med påmonterade pansarvärnskanoner, i Marder IIs fall sovjetiska 7,62 cms kanoner som erövrats i enorma mängder under fälttågets första månader. Man bytte pipa på kanonen för att kunna använda tyska 7,5 cms standardammunitionen som var lite bättre än den ryska och skruvade på den på ett Panzer II-chassi och hängde på lite pansarplåt.

Mardern användes på alla fronter under större delen av kriget. Den var ingen offensiv vagn på grund av det mesiga pansaret, den höga siluetten och det öppna stridsutrymmet, men kanonen var tillräckligt bra för att göra hål på det mesta så man fortsatte att använda den för försvar.

Schwerer Panzerspähwagen SdKfz 234 “Puma”

Tyskt spaningsfordon, otroligt avancerad och väldigt effektiv och svindyr. Den hade styrning på alla fyra hjulen och kunde framföras lika fort bakåt som framåt. Till skillnad från stridsvagnarna hade den en diesel-motor och god räckvidd, ca 90 mil. Pansaret var rätt tunt, men kanonen var den tyngsta kanon som monterats på en pansarbil under kriget.