En riktig surdeg är färdigställd! Tamiyas Focke-Wulf 190 D-9 i skala 1/48. Byggprocessen var inte speciellt lång, det är ju trots allt en Tamiya. Målningsprocessen däremot har varit den längsta någonsin i Pansarpers historia. Inte mindre än två försök att få färg på den har totalt misslyckats, så tredje gången gillt och allt det där.

Tamiyas förebild tillhörde de speciella förband som avsattes för att vakta baseringen av Me-262 efter att amerikanarna insett att enda sättet att skjuta ner Me-262 var att ta dom när dom startade eller landade. Effektivt i säkert en vecka eller två innan Adolf Galland, säkerligen upprörd över detta osportsliga beteende taktikanpassade tillbaka genom att införa luftvärnskorridorer vid inflygningarna till Me-262:ans baser. Luftvärnskorridorerna var proppfulla med 20- och 30mm luftvärnsartilleri och lär ha varit självmord att flyga in i eftersom man dessutom var tvungen att flyga lågt för att kunna skjuta på 262:orna. I tillägg till luftvärnskorridorerna infördes även speciella flygförband för att skydda baserna och dessa utrustades med Fw-190 D, som sedan målades röda på undersidan för att minska risken att skjutglada luftvärnsartillerister skulle skjuta ner dem. Första målningsförsöket utgick från denna förebild och blev rätt dåligt.

Andra målningsförsöket blev hitta-på-nätet-camo, men misslyckades på grund av kass maskning.

Tredje försöket blev ok och kan avnjutas på bilderna! Mellan varje försök fick modellen stå och mysa i ett skåp i 1-1,5 år, därav surdegsstämpeln.

Fw-190 ritades av Kurt Tank (som namnmässigt borde ritat nåt annat?) för Focke-Wulf och introducerades 1941. Planet kom som en överraskning för britterna och var överlägsen deras top-of-the-line Spitfire Mk V och ledde till att dom hejade på nya varianter av Spitfire med bättre motor. 190:an betraktades mer eller mindre som likvärdig med Bf-109 med några undantag, den var mer lättflugen, men lite sämre svängprestanda. Den var däremot betydligt lättare att landa vilket väl får ses som ett rätt stort plus. Fw-190A hette första versionen och den numrerades sedan från 1-10. Därefter kom några testversioner, främst för att förbättra fart och höghöjdsprestanda och man landade på D-versionen, även kallad långnosen på grund av sin, i jämförelse med A-versionen, långa motor. D9 var den första operativa versionen vad jag förstår, det verkar inte finnas någon 3-8 så nån slirade väl med pennan hos Focke-Wulf eller på Reichluftministerium eller möjligen tyckte någon att den borde ha högre nummer än dåvarande A-versionen. Så mycket för tysk ordning och reda.

Byggmässigt var den en Tamiya, klipp ut delarna, lägg i kartong med lim, skaka, klart. Dekalerna hade lustigheter för sig för alla hade spruckit längs med en axel så det blev väldigt många långa delar att sätta på. Jättekul tyckte jag. Efter att målningen färdigställts upptäcktes att hjulen hade försvunnit, varvid kollega och tillika Riksbyggare av Fw-190 i IPMS Uppsala Fredrik A kontaktades och han var vänlig nog att genast skicka reservhjul. Tack för det Fredrik!

Nu ska modellen överlämnas till min kära far som väldigt försenad present, då den av en händelse avbildar hans favoritplan (och kärran är ju en riktig skönhet). Bättre sent än aldrig.

Och ja, jag vet att radioantennen ska ha en tråd ner till skrovet på mitten, men för att bespara mig hjärnblödning så struntade jag i den och åberopar konstnärlig frihet.