F-4 Phantom II

F-4E Phantom II

Phantom utvecklades för US Navy under flygets gyllene era 1950-talet. Det visade sig snabbt vara så överlägset allt annat att även US Marine Corps och US Air Force började använda det (detta var på tiden när US Marine Corps fortfarande hade riktiga hangarfartyg och inte behövde VSTOL-plan).

Phantoms historia börjar hos McDonnell Douglas när flottan kommer med krav på ett nytt allvädersjaktplan i mitten på 50-talet. Även den amatörmässiga aerodynamikern slås lätt av alla knasiga vinklar och grejor på Phantoms vingytor och det berodde på att originaldesignen visade sig väldigt instabil i vindtunneltestning. I övrigt designades planet som så många andra plan på den här tiden, enorma motorer, stort och våldsam fartprestanda, men inte riktigt lika vasst i kurvning. De ovan nämnda aerodynamiska egenskaperna gjorde planet tämligen trötmanövrerat, men det gick som sagt att kompensera med fart. En stor nackdel i början var tilltron till jaktrobotar, vilket ledde till att Phantoms från början inte fick någon inbyggd kanon. Detta visade sig raskt vara en dålig idé då jaktrobotarna inte var speciellt tillförlitliga i sin barndom. Olika provisoriska och ganska mediokra utanpå-lösningar trasslades fram till E-versionen av Phantom fick som inbyggd kanon.

1960 var planet färdigt för att börja testning på hangarfartyg och därefter togs det i bruk av flottan och senare övriga flygande delar av USAs krigsmakt. Phantom fick sitt elddop under Vietnam-kriget där det var det huvudsakliga jaktplanet på USAs sida. Den avbildade varianten (typ för camo-mönstret stämmer inte) deltog i Vietnam-kriget. Planet fortsatte sedan i tjänst i USA till 1996 och blev under tiden ersatt av modernare plan som F-14, F-15, F-16 och F-18. I slutet användes det i Wild Weasel-variant för elektronisk krigföring och har den stora äran att ha tjänstgjort i både Thunderbirds (USAF uppvisningsteam) och Blue Angels (USNs dito).

Phantoms tillverkades i ett otal varianter fram till 1979 och har använts av 11 andra länder utanför USA och är fortfarande i tjänst i 6 av dessa. För Sveriges del var Phantom med på tapeten när det skulle beslutas om vi skulle gå vidare med Viggen-projektet eller köpa utländskt (det var förmodligen aldrig en seriös fråga, men såg bra ut i protokollet).

Fotoplatsen har inte riktigt tillkommit efter flytt så fotona blev väl lite sådär, men bättre än inget!

Focke-Wulf 190 D-9

En riktig surdeg är färdigställd! Tamiyas Focke-Wulf 190 D-9 i skala 1/48. Byggprocessen var inte speciellt lång, det är ju trots allt en Tamiya. Målningsprocessen däremot har varit den längsta någonsin i Pansarpers historia. Inte mindre än två försök att få färg på den har totalt misslyckats, så tredje gången gillt och allt det där.

Tamiyas förebild tillhörde de speciella förband som avsattes för att vakta baseringen av Me-262 efter att amerikanarna insett att enda sättet att skjuta ner Me-262 var att ta dom när dom startade eller landade. Effektivt i säkert en vecka eller två innan Adolf Galland, säkerligen upprörd över detta osportsliga beteende taktikanpassade tillbaka genom att införa luftvärnskorridorer vid inflygningarna till Me-262:ans baser. Luftvärnskorridorerna var proppfulla med 20- och 30mm luftvärnsartilleri och lär ha varit självmord att flyga in i eftersom man dessutom var tvungen att flyga lågt för att kunna skjuta på 262:orna. I tillägg till luftvärnskorridorerna infördes även speciella flygförband för att skydda baserna och dessa utrustades med Fw-190 D, som sedan målades röda på undersidan för att minska risken att skjutglada luftvärnsartillerister skulle skjuta ner dem. Första målningsförsöket utgick från denna förebild och blev rätt dåligt.

Andra målningsförsöket blev hitta-på-nätet-camo, men misslyckades på grund av kass maskning.

Tredje försöket blev ok och kan avnjutas på bilderna! Mellan varje försök fick modellen stå och mysa i ett skåp i 1-1,5 år, därav surdegsstämpeln.

Fw-190 ritades av Kurt Tank (som namnmässigt borde ritat nåt annat?) för Focke-Wulf och introducerades 1941. Planet kom som en överraskning för britterna och var överlägsen deras top-of-the-line Spitfire Mk V och ledde till att dom hejade på nya varianter av Spitfire med bättre motor. 190:an betraktades mer eller mindre som likvärdig med Bf-109 med några undantag, den var mer lättflugen, men lite sämre svängprestanda. Den var däremot betydligt lättare att landa vilket väl får ses som ett rätt stort plus. Fw-190A hette första versionen och den numrerades sedan från 1-10. Därefter kom några testversioner, främst för att förbättra fart och höghöjdsprestanda och man landade på D-versionen, även kallad långnosen på grund av sin, i jämförelse med A-versionen, långa motor. D9 var den första operativa versionen vad jag förstår, det verkar inte finnas någon 3-8 så nån slirade väl med pennan hos Focke-Wulf eller på Reichluftministerium eller möjligen tyckte någon att den borde ha högre nummer än dåvarande A-versionen. Så mycket för tysk ordning och reda.

Byggmässigt var den en Tamiya, klipp ut delarna, lägg i kartong med lim, skaka, klart. Dekalerna hade lustigheter för sig för alla hade spruckit längs med en axel så det blev väldigt många långa delar att sätta på. Jättekul tyckte jag. Efter att målningen färdigställts upptäcktes att hjulen hade försvunnit, varvid kollega och tillika Riksbyggare av Fw-190 i IPMS Uppsala Fredrik A kontaktades och han var vänlig nog att genast skicka reservhjul. Tack för det Fredrik!

Nu ska modellen överlämnas till min kära far som väldigt försenad present, då den av en händelse avbildar hans favoritplan (och kärran är ju en riktig skönhet). Bättre sent än aldrig.

Och ja, jag vet att radioantennen ska ha en tråd ner till skrovet på mitten, men för att bespara mig hjärnblödning så struntade jag i den och åberopar konstnärlig frihet.

F-15 Strike Eagle

Så var den då ÄNTLIGEN klar. Mest plågsamma bygget hittills. Såååå många grejor som är fel på den så det är helt otroligt, men som vanligt ser den åtminstone ok ut på håll. Utgångspunkten är en Academy-byggsats i 1/48 som avbildar en Eagle från Operation Iraqi Freedom. Hyfsad byggsats med några rejäla missar varav huven var värst.

F-15 Strike Eagle är en vidareutveckling av F-15 Eagle. Man stoppade in en vapenofficer och hängde på en massa ställen att hänga bomber och grejor och gjorde om världens bästa jaktplan (104 mot 0 nerskjutna i Eaglens favör) till en kompetent bombare.

Mitt eget intresse härstammar från den uråldriga F-15 Strike Eagle-simulatorn som fanns till PC för väldigt länge sen och var helt ospelbar eftersom man måste spela två gubbar samtidigt. Men coolt var det oavsett svårighetsgrad (jag spelade väl sammanlagt 6 timmar).

På sista bilden ser ni den feta nose-arten ur en totalt idiotisk vinkel också. Jag får väl ta ett kort på den vid tillfälle eftersom det är den största dekalen jag lyckats applicera hittills. En decimeter lång eller nåt. Ser rätt bra ut (även om det är lokalt). Dekaler var det en massa. Sjuuukt många. Jag lade nog ner 18 timmar på dekaler. Bara AMRAAMarna hade fler dekaler än hela JAS-39 Gripen.

Här kommer nosearten ur en bättre vinkel:

Här en storleksjämförelse med Gripen, jag blev lite förvånad över att F-15 inte var större ändå:

Min tanke om att bara bygga flygetyg från Tamiya och Hasegawa har ej förändrats. Nöjd med att vara klar dock, men det är inte direkt som att skiljas från en gammal god vän.

Sydafrikansk Gripen

På årets 08-Open var det tema Afrika, så jag tänkte att jag slänger ihop min andra 1/48-byggsats i sydafrikanska färger och anmälde mig. När jag väl skulle sätta igång, lite sent naturligtvis.

Jo och sen var det det här med inbillningsförmågan. Jag hade inbillat mig att det fanns sydafrikanska dekaler i lådan, men det gjorde det inte. Fast jag är helt säker på att det borde gjort det. Helt säker.

Så, plan B. Mot Hobbex (!) och en Gripen i 1/72 istället, med dekaler. Resultatet ses ovan. Inte fantastiskt på något sätt, men ser ut ungefär som en gripen (lite väl lång nos tycker jag?) med sydafrikansk märkning, färdig i tid och allt. Belöningen för detta blev förkylningen från helvetet som hindrade mig från att över huvud taget komma iväg till Open. Blaha.

Årets första, ett flugplan!

Årets första färdigställande blev en Drake från Hasegawa (1/48). Först och främst så har jag dragit slutsatsen att Hasegawa is the shit när det gäller flygplansmodeller. Tror inte jag använde mer än en 1 ml flytspackel max till den här. Fantastiskt. I övrigt så fick jag de vanliga psykbryten vid bygget eftersom jag satt i typ två veckor och fipplade med cockpit, för att därefter bygga ihop allt på två dagar. Sen prokrastinerades det i 6 månader innan jag fick tummen ur och målade i en hel dag och sen fick psykbryt igen eftersom det fortfarande var en massa jobb kvar. För er som inte bygger flygplansmodeller så kommer här en beskrivning av stegen:

1. Bygg cockpit, gärna med en massa ets och skit.

2. Limma ihop resten av modellen (en del människor sätter inte fast landningsställ och sånt, men vi pansarbyggare håller inte på med såna finesser).

3. Grundmåla med nåt gråaktigt.

4. Fyll igen alla skarvar och sånt som syns efter grundmålningen.

5. Repetera steg 3 och 4 tills en tröttnar.

6. Måla panellinjer (här kan man skriva ett helt kapitel om tokiga byggare som fyller dessa först och sen skär ut dom igen) med airbrush. Kramp i handen utlovas.

7. Hoppas att modellen inte har mer än två-tre färger.

8. Dra på ljusaste färgen, lagom mycket så att panellinjerna syns igenom.

9. Maskera.

10. Eventuell förstärkning av panellinjer i gränsytorna, därefter dra på nästa färg.

11. Maskera.

12. Eventuell förstärkning av panellinjer i gränsytorna, därefter dra på nästa färg.

14. Har du valt nåt med mer avancerad färgsättning än så så får du skylla dig själv.

15. Snygga till med pensel, eller nåt.

16. Lacka.

17. Sätt på mellan 40 och 500 dekaler beroende på byggsats (akta er för amerikanska plan, särskilt US Navypå 70- och 80-talen, dom måste ha haft sjuuukt tråkigt ombord på hangarfartygen med tanke på hur mycket varningstexter dom satte på planen).

18. Kladda med dekalerna för att få bort bubblor och silvring och grejs. Ha gärna sönder någon dekal.

19. Lacka lite mer, gärna innan dekalvätska har torkat så det blir lite bubbligt och fint.

20. Pilla på lite mer dekalvätska med hjälp av nål och tops och änglalikt tålamod.

21. Lacka lite till.

22. SKITA NER!

23. Fixa landningsställ.

24. Måla allt som inte är målat men ska målas.

25. Måla allt som missades i steg 24.

26. Måla allt som missades i steg 25.

27. Notera vilka antenner som trillat bort under målningen och bli trött och skit i dessa.

28. Försök febrilt ta reda på exakt vilken version av vapen som hör till just denna version av planet.

29. Ge upp 28 och häng på nåt som ser bra ut (givetvis efter målning).

30. Succé!

Ja, svårare än så är det inte gott folk.

J35 Draken, som man inte vet varför den heter Draken (coolt med drakar, eller för att den ser ut som en pappersdrake i profil?) var Tunnans efterföljare och tillverkades mellan 1955 och 1974. Draken konstruerades som en så kallad interceptor (vad nu det kan heta på svenska) med intentionen att skjuta ner Sovjetiskt bombflyg. Den kom ju till innan man kom på att det är enklare att skicka bomberna med ballistiska robotar.

Drakens form (dubbel-delta) var revolutionerande när den kom. Här kan man skriva en hyllmeter eller tre om aerodynamik och grejor, men det kommer jag inte att göra den här gången. Snygg är den i alla fall och den hade för tiden mycket bra prestanda, både fartmässigt och vid kurvning (något som förvånade lite eftersom detta inte var något man hade designat den för eller förväntat sig). Beväpningen var Sidewinder och senare även semi-aktiva Falcon-robotar. I Sverige fanns draken även i spaningsversion.

Draken flög fram till 1999 i Svenska flygvapnet (på F10 Ängelholm, den avbildade individen är en av dessa Drakar), då den till sist ersattes av Gripen, meningen var att det skulle skett betydligt tidigare, men Gripen blev försenad.

Draken såldes till Österrike, Finland och Danmark.

Vill man sitta i en Draken-cockpit så går det utmärkt (förutsatt att man inte är alltför välbyggd då det verkligen är som att klä på sig något) på t ex F21s musem, eller Robotmuseet i Arboga, där man även kan låtsasflyga eftersom det är en simulator.

Snabbygge!

Jag slår världen och mig själv med häpnad genom att på en vecka från köptillfället färdigställa en modell! Efter att ha insett att det är mer än dubbelt så jobbigt att bygga en stridsvagn med inredning än utan så behövde jag trösta mig med något lite mindre jobbigt. Ett besök på lokala hobbybutiken renderade en Me-262 från Hobbyboss i skala 1:72 som jag sedan gnott på med under veckan.

Modellen är helt ok för det inte så höga priset, en del slipande och lite spacklande behövdes, men inte alls så det blev jobbigt. Jag testade något nytt med att köra med superlim som spackel och det fungerade utan alltför många hoplimmade fingrar. En annan sak jag lärde mig var hur ritsverktyget jag har använt i två år nu funkar. Inte illa.

Den avbildade individen har sannolikt aldrig funnits. Modellen skulle vara jaktbombarversionen av Me-262, men jag tyckte annat, alltså hoppas jag att skillnaderna inte är större än att jabon endast har två kanoner medan jakten har fyra. Kamouflaget är typ tagit från nån bild på det där internet och märkningen är typ liknande nån bild på det där internet.

Messerschmitt 262 “Schwalbe” var världens första stridande jetflygplan. Trots massor av barnsjukdomar så var dom flesta allierade plan helt chanslösa mot Svalan eftersom den hade ett extremt fartövertag. Fartövertaget var problematiskt innan man lärt sig hur man skulle använda det till sin fördel, men det gjorde också att man kunde flyga ifrån nästan allt dom allierade hade utan några problem. Motorerna var problematiska, det var svårt att få till högt kompressionstryck så accelerationen i låga farter var usel, varför de allierade föredrog att försöka skjuta ner svalorna vid start eller landning. Detta ledde i sin tur till att tyskarna under Adolf Gallands ledning utvecklade en taktik för att skydda planen vid start och landning, bland annat satte man upp stora mängder luftvärn vid inflygningen till de flygplatser där 262:an var baserad, samt instiftade förband med propellerplan som enbart fanns för skydd av dessa flygplatser.

Efter kriget influerades alla segrarmakterna av 262:an och andra mer ofärdiga tyska jetprojekt. I mina ögon är 262:an ett av de fem vackraste jetplanen som skapats.

När en hobby spårar ur

Som alla återfallsbyggare började en gång i tiden med att bygga flygplan i 1/72. När jag återföll så hade jag äntligen de finansiella muskler som krävdes för att kunna bygga alla dom coola tyska stridsvagnarna från andra världskriget i 1/35 istället, så det gjorde jag (det är bara två kvar nu innan jag har en av varje!). Efter diverse besök på Flygvapenmuséet och samtal med gamla flygare och läsande av Kalla Kriget-böcker etc etc så kom jag fram till en lös plan om att bygga alla SAABs kärror, eller i alla fall jetkärror, eller i alla fall jetkärror som det fanns vettiga modeller av. Och en Spitfire eftersom Airfix släppte en S.31. Nåväl. Planen är väl inte riktigt fullbordad än, endast en Tunna och S.31:an är färdiga.

Jag påbörjade även en Airfix Viggen i 1/72, men den störtade rakt ner i soppåsen, livet var för kort och spackeltuben för liten och Tarangus kommer ju med en ny Viggen i lite rejälare skala nån gång, så jag väntar på den istället.

.

Gripen kommer ju också i nyutgåva, så jag tänkte att nu jävlar är det dags att slabba ihop den där Italerin jag köpte av nån som inte orkade sätta ihop den, men som åtminstone varit snäll nog att köpa resin till den. Resin, det är bra grejor det, ojojoj, detta kommer att bli ett mästerverk tänkte jag och satte igång. Nån gång efter vägen kom jag till den tråkiga insikten att resin nog inte är så jävla lysande. Visst finns det fördelar när det gäller detaljrikedom i cockpit och så vidare, men glädjen förtas ju lite av att man måste slipa bort 3 cm (ja, jag överdriver för dramatisk effekt) resin från underdelen av cockpit för att den ska få plats i flygkroppen. En massa extra ets var med också och instrumentbrädan var snygg, men varför gör dom inte två extra bältesbeslag eller nåt eftersom åtminstone ett ofrånkomligen kommer att flyga iväg ut i ingenting för att aldrig återfinnas?

Sen var det ju det där med vapen. Resinsatsen gör ju om versionen från A till C och C har ju som alla vet IRIS-T istället för Sidewinder. Så då lär man ju hitta såna nånstans. Byggsatsen innehåller även RBS-15, men inga AMRAAM som jag ville ha. Så då får man väl köpa det. Och det gick ju bra, jag fick säkert sådär 80 andra roliga robotar på köpet så jag kan beväpna ett litet litet flygvapen åtminstone.

Spännande. Nu var jag klar med flygkroppen, huven skulle på. En så kallad vacuum-huv följde med resinet. Efter ganska långt tänkande och några tips från vänliga byggare så sågade jag loss huven, som var i två delar (= obra) och försökte få på den. Katapultstolen (i resin) var för hög. Grattis. Jag slipade och slipade och slipade och tillslut fick jag ner huven, sen var det ju det där med att vindrutan och huven gärna fick sluta tätt också. DET VAR INTE SÅ LÄTT DET HELLER, men det gick tillslut.

Jag började måla! Det underlättades av att jag av någon anledning (anledningen är att jag försöker bygga fartyg) har sådär 10 nyanser av grått i färgsamlingen. Målningen gick typ bra och nu skulle dekalerna på!

Och där gick det åt helvete. Flygvapnet gick över till tresiffriga anropskoder när man gick över till C-versionen. I byggsatsen finns bara tvåsiffriga koder. Vad göra? Frågade runt på diverse ställen och fick veta att det fanns ett ark som inte trycktes längre som skulle lösa alla mina problem, förutom att det inte trycktes längre. Jag bestämde mig för att Gripen fick bli en hyllvärmare, precis som i Sydafrikas flygvapen.

En vecka senare tittar jag på försäljningsforum och se där, en Italeri Gripen i 1/48 med resin och dekalarket jag letar efter till salu. Jag slår till!!!!!

Nu har jag alltså allt som behövs för att bygga min Grip och en till. Det är ju trevligt med kompisar så av hela denna saga kommer det att bli två Gripen från Luleå med lite tur. Om inget annat nu visar sig saknas.

Hursomhelst. Det lilla oskyldiga byggen är nästan uppe i ett tresiffrigt belopp för att färdigställas. Jag hade inte tänkt att jag skulle bli den varianten av modellbyggare, utan jag skulle bygga out of the box och inte hålla på och krångla till det så förbannat med referenslitteratur och annat som står ivägen för kreativiteten, men den här gången åkte jag dit så det visslade om det. Tagen lärdom!