Posts Tagged → modernt

USS Reuben James

Fartygets som odödliggjordes i Tom Clancys Röd Storm (i alla fall för oss som läste den och har en fäbless för att komma ihåg alla knepiga namn på amerikanska militärer), här i Academys version i skala 1/350. En rätt spretig byggsats, bra på sina ställen rätt medioker på andra, men slutresultatet blev väl ok. Jag är missnöjd med min insats på ett antal ställen, som t ex skarvar som är pinsamt uppenbara och såna grejor. Som det brukar bli när jag bygger. Det här var en limited special super-edition med extra fotoets och dekaler för ett antal av fartygen. Fotoetsen var riktigt bra, relingarna var precis så långa dom skulle vara och pinnarna hamnade i hörnen när man böjde dom och så vidare. Dekalerna saknade fartygens vapensköldar vilken väl var sådär. Det totalt skitfula stödet har dessutom namnet på ett annat fartyg i klassen. Döh. Dekalerna sitter däremot som ett smäck. titta så fint. Dom gick inte ens i tusen bitar som Trumpeters brukar göra.

Klassen heter Oliver Hazard Perry (ett till inte hel vanligt namn?) och designerades från början som fregatter. Den började byggas på 70-talet som ett relativt billigt alternativ som kunde byggas i stort antal för att ersätta jagare och fregatter från andra världskriget och framåt. 51 fartyg byggdes åt US Navy och 4 åt Royal Australian Navy. Primärt var dom tänkta för konvojtjänst, markunderstöd och anti-ubåtsuppdrag. Senare ingick dom även i hangarfartygsgrupper, men eftersom dom bara hade en propeller och därmed relativt låg toppfart så var detta ett kritiserat beslut då resten av gruppen fick sakta ner för att Perry-klassen skulle hänga med. USS Reuben James pensionerades 2013, några av systerfartygen är fortfarande i aktiv tjänst i US Navy, några har sålts till andra länder.

Ett försök… Nej, minst 8 försök gjordes att rigga masten med adekvata linor, men efter 6 kvällars sjömansförbannelser så gavs försöket upp och vi får låtsas att det finns linor där istället. På det hela taget får jag väl ranka det här bygget mellan Arleigh Burke som blev snyggare och Sovremenny som blev lite sämre.

Fotohets

En långfredags fotoetsande. Stor mängd svordomar, hopklistrade fingrar, fingrar hopklistrade med verktyg, vertyg med fotoets och verktyg med sig själva. Rätt nöjd med slutresultatet!

Sydafrikansk Gripen

På årets 08-Open var det tema Afrika, så jag tänkte att jag slänger ihop min andra 1/48-byggsats i sydafrikanska färger och anmälde mig. När jag väl skulle sätta igång, lite sent naturligtvis.

Jo och sen var det det här med inbillningsförmågan. Jag hade inbillat mig att det fanns sydafrikanska dekaler i lådan, men det gjorde det inte. Fast jag är helt säker på att det borde gjort det. Helt säker.

Så, plan B. Mot Hobbex (!) och en Gripen i 1/72 istället, med dekaler. Resultatet ses ovan. Inte fantastiskt på något sätt, men ser ut ungefär som en gripen (lite väl lång nos tycker jag?) med sydafrikansk märkning, färdig i tid och allt. Belöningen för detta blev förkylningen från helvetet som hindrade mig från att över huvud taget komma iväg till Open. Blaha.

M50A1 Ontos

Med ett namn som nästan kan verka tyskt i sin konstruktion presenteras härmed Rifle, Multiple 106 mm, Self-propelled, M50, även kallad Ontos som är grekiska för “Sak” (vilket visar att även militärer ibland kan besitta humor, om än torr sådan).

Saken togs fram för arméns och marinkårens räkning, man ville ha en snabb stridsvagnsdödare som kunde flygtransporteras med dåtidens flygplan (detta var 50-talet så inga C-17). Lagom till att man testat färdigt drog sig armén ur eftersom vissa egenskaper hos Saken ansågs göra den oanvändbar när man hade riktiga stridsvagnar. Exempelvis hade man inte speciellt mycket ammunition och när man väl pangat iväg sina granater så var en stackare tvungen att hoppa ur vagnen för att ladda om. Marinkåren behövde dock mobilt pansarvärn och fortsatte sin beställning. Drygt 270 byggdes och användes i Vietnam, väldigt få överlevde kriget, inte på grund av förluster utan snarast för att man slet ut dom. NVA hade inte speciellt mycket stridsvagnar så i egenskap av pansarvärn fick Saken inte visa vad den kunde, men den visade sig vara effektiv för att bekämpa infanteri med sin våldsamma nästintill momentana eldkraft och möjlighet att riva exempelvis hus med en enda salva.

När marinkåren fick sin CH-53 så kunde man tack vara Ontosens låga vikt transportera denna långa sträckor luftledes och sätta ner den lite varstans vilket gav en enorm flexibilitet. Mot modernare riktigt pansar lär den väl dock ha varit utdaterad rätt snart och man avvecklade den som sagt under pågående krig då den fick ansluta sig till Marinkårens rätt långa lista av knepiga fordon.

Årets första, ett flugplan!

Årets första färdigställande blev en Drake från Hasegawa (1/48). Först och främst så har jag dragit slutsatsen att Hasegawa is the shit när det gäller flygplansmodeller. Tror inte jag använde mer än en 1 ml flytspackel max till den här. Fantastiskt. I övrigt så fick jag de vanliga psykbryten vid bygget eftersom jag satt i typ två veckor och fipplade med cockpit, för att därefter bygga ihop allt på två dagar. Sen prokrastinerades det i 6 månader innan jag fick tummen ur och målade i en hel dag och sen fick psykbryt igen eftersom det fortfarande var en massa jobb kvar. För er som inte bygger flygplansmodeller så kommer här en beskrivning av stegen:

1. Bygg cockpit, gärna med en massa ets och skit.

2. Limma ihop resten av modellen (en del människor sätter inte fast landningsställ och sånt, men vi pansarbyggare håller inte på med såna finesser).

3. Grundmåla med nåt gråaktigt.

4. Fyll igen alla skarvar och sånt som syns efter grundmålningen.

5. Repetera steg 3 och 4 tills en tröttnar.

6. Måla panellinjer (här kan man skriva ett helt kapitel om tokiga byggare som fyller dessa först och sen skär ut dom igen) med airbrush. Kramp i handen utlovas.

7. Hoppas att modellen inte har mer än två-tre färger.

8. Dra på ljusaste färgen, lagom mycket så att panellinjerna syns igenom.

9. Maskera.

10. Eventuell förstärkning av panellinjer i gränsytorna, därefter dra på nästa färg.

11. Maskera.

12. Eventuell förstärkning av panellinjer i gränsytorna, därefter dra på nästa färg.

14. Har du valt nåt med mer avancerad färgsättning än så så får du skylla dig själv.

15. Snygga till med pensel, eller nåt.

16. Lacka.

17. Sätt på mellan 40 och 500 dekaler beroende på byggsats (akta er för amerikanska plan, särskilt US Navypå 70- och 80-talen, dom måste ha haft sjuuukt tråkigt ombord på hangarfartygen med tanke på hur mycket varningstexter dom satte på planen).

18. Kladda med dekalerna för att få bort bubblor och silvring och grejs. Ha gärna sönder någon dekal.

19. Lacka lite mer, gärna innan dekalvätska har torkat så det blir lite bubbligt och fint.

20. Pilla på lite mer dekalvätska med hjälp av nål och tops och änglalikt tålamod.

21. Lacka lite till.

22. SKITA NER!

23. Fixa landningsställ.

24. Måla allt som inte är målat men ska målas.

25. Måla allt som missades i steg 24.

26. Måla allt som missades i steg 25.

27. Notera vilka antenner som trillat bort under målningen och bli trött och skit i dessa.

28. Försök febrilt ta reda på exakt vilken version av vapen som hör till just denna version av planet.

29. Ge upp 28 och häng på nåt som ser bra ut (givetvis efter målning).

30. Succé!

Ja, svårare än så är det inte gott folk.

J35 Draken, som man inte vet varför den heter Draken (coolt med drakar, eller för att den ser ut som en pappersdrake i profil?) var Tunnans efterföljare och tillverkades mellan 1955 och 1974. Draken konstruerades som en så kallad interceptor (vad nu det kan heta på svenska) med intentionen att skjuta ner Sovjetiskt bombflyg. Den kom ju till innan man kom på att det är enklare att skicka bomberna med ballistiska robotar.

Drakens form (dubbel-delta) var revolutionerande när den kom. Här kan man skriva en hyllmeter eller tre om aerodynamik och grejor, men det kommer jag inte att göra den här gången. Snygg är den i alla fall och den hade för tiden mycket bra prestanda, både fartmässigt och vid kurvning (något som förvånade lite eftersom detta inte var något man hade designat den för eller förväntat sig). Beväpningen var Sidewinder och senare även semi-aktiva Falcon-robotar. I Sverige fanns draken även i spaningsversion.

Draken flög fram till 1999 i Svenska flygvapnet (på F10 Ängelholm, den avbildade individen är en av dessa Drakar), då den till sist ersattes av Gripen, meningen var att det skulle skett betydligt tidigare, men Gripen blev försenad.

Draken såldes till Österrike, Finland och Danmark.

Vill man sitta i en Draken-cockpit så går det utmärkt (förutsatt att man inte är alltför välbyggd då det verkligen är som att klä på sig något) på t ex F21s musem, eller Robotmuseet i Arboga, där man även kan låtsasflyga eftersom det är en simulator.

Challenger 2

Britternas huvudsakliga stridsvagn, tagen i tjänst 1998. Konstruktionen utgick från Challenger 1, men blev väldigt omfattande. Skillnaden mot andra västländers moderna vagnar är inte så stor, men några unika grejor har Challengern. För det första har den vattenkokare som standard. För det andra har den en räfflad kanon, detta för att man ska kunna använda så kallad High-Explosive Squah Head-ammunition, som varit en favorit i brittiska armén sen strax efter andra världskriget. HESH är universaleffektiv och har mycket lång räckvidd tack vare räfflingen.

Den avbildade individen kommer från Queens Royal Lanciers under Operation Iraqi Freedom. Britternas enhetsnamn är definitivt coolast.

Modellen är Tamiya och Tamiya-bra, inte så mycket mer att säga om den. Dekalerna kommer från Bison Decals.

Det var årets sista modell. God jul från mig!
http://www.youtube.com/watch?v=aUGDKiRwORg

M3A2 Bradley

 

Amerikanskt pansarskyttefordon i tappning från Operation Desert Storm 1991. M3 är spaningsvarianten, till skillnad från M2 som är infanteritransport (den enda yttre skillnaden är att M3:an inte har några gluggar för skyttetruppen att skjuta från eftersom den inte har någon skyttetrupp, dessa gluggar togs senare bort från M2 också eftersom dom var tämligen meningslösa).

Utvecklingen av Bradleyn omgavs för övrigt av en massa fummel. Hela historien började på 1960-talet när man ville ha en trupptransport som var någotsånär skyddad mot ABC-vapen, specifikationer togs fram, testfordon byggdes men spolades, Sovjet visade upp BMP-vagnen så man tog upp projektet igen. Den nya vagnen konkurrerade också med den befintliga M113 och när sexdagarskriget visade hur bra anti-tankrobotar var så hängde man på TOW-roboten på experimentvagnen och fick på så sätt fram något som faktiskt var lite bättre än M113. Nu visade det sig också att BMP-vagnarna skjöts sönder en massa av israelerna när dom krigade med sina grannar, så då ville kongressen ha en bättre pansrad vagn, men armén tyckte det var för dyrt och ville fortsätta med utveckling av den befintliga vagnen. Nya utvärderingar av vagnen gjordes, en av kongressen som sågade vagnen och en av armén som tyckte att den var tillräckligt bra. Kongressen avslog vidare medel, men ändrade sig ett år senare och 1980 så startades serieproduktion. USA var således sist av ungefär alla om att ta fram en modernt infanterifordon.

Den ser i alla fall lite cool ut.