Author Archives → Per Knutsson

HMMWV M1114

HMMWV eller Humvee eller High Mobility Multipurpose Wheeled Vehicle som ingen kallar är uppföljaren till jeepen i USAs krigsmakt. Jeepen var tydligen så bra att det dröjde till 1979 innan US Army bestämde sig för att införskaffa ett nytt för ändamålet byggt fordon. Försök hade gjorts att använda civila fordon ett tag, men det blev inte speciellt framgångsrikt.

Vi som var MÖP:ar redan på 80-talet minns hur cool den var när den dök upp, t ex i den ganska taffliga Broken Arrow. Eller i den civila Humvee-versionen som det var väldigt Oh och Ah om när den kom till Sverige. Snacka om att den inte åldrades med värdighet.

Efter insatsen i Somalia (se Blackhawk down) så insågs det att original-HMMWV:en var för vek. Den var helt opansrad och det är ju inte så bra under beskjutning.

1996 kom så M1114-versionen med fläskigare motor, tuffare fjädring, AC och viktigast av allt, bepansrad hytt. Pansar-kitet gick även att hänga på äldre HMMWV:ar men led av för klen motor och kass fjädring. Den avbildade bilen har utrustning för att trigga värme-triggade IED:er fram (bommen fälls ner och längst upp sitter ett värmelement som fälls ut åt sidorna, samt en antenn för störning av mobilsignaler (mobiler används för att trigga IED:er).

Trots det extra pansaret visade sig HMMWV:n vara för sårbar för IED:er för att det skulle vara acceptabelt. Mer påhängspansar togs fram för att åtminstone delvis avhjälpa situationen, men med detta så blev fordonet för tungt och otympligt, vilket ledde till alla dessa MRAPs, som egentligen inte var ersättare för HMMWV:n utan mest för att avhjälpa situationen.

Cirka 220 000 HMMWV:er har producerats så den får väl trots sina brister på senare år betecknas som varandes ett mycket framgångsrikt fordon. Otaliga varianter har producerats och används i ett otal antal länder. Ersättaren för USAs krigsmakt JLTV har precis börjat rulla av bandet, men det lär väl dröja länge än innan HMMWV:n hamnar på historiens sophög.

Modellen är från Bronco och suverän, enda egentliga byggtrasslet var när taket skulle på. Sen är det ju det här med att måla inredning och sånt som får mig att prokrastinera i 6 månader innan jag får tummen ur. Ytterst få dekaler i US Marines-versionen, vilket är tacksamt.

Bf-109 F-4 Gul 14

Bf-109 behöver väl ingen vidare presentation bland mina trogna följare. Detta är Eduards 109 F-4 i 1/48, fantastisk modell. Individen är en av Hans-Joachim Marsielles kärror från Afrika. Jag upptäckte att jag glömt målat avgasrören och åtgärdade detta efter fototillfället men innan den levererades som 70-årspresent.

F-4 Phantom II

F-4E Phantom II

Phantom utvecklades för US Navy under flygets gyllene era 1950-talet. Det visade sig snabbt vara så överlägset allt annat att även US Marine Corps och US Air Force började använda det (detta var på tiden när US Marine Corps fortfarande hade riktiga hangarfartyg och inte behövde VSTOL-plan).

Phantoms historia börjar hos McDonnell Douglas när flottan kommer med krav på ett nytt allvädersjaktplan i mitten på 50-talet. Även den amatörmässiga aerodynamikern slås lätt av alla knasiga vinklar och grejor på Phantoms vingytor och det berodde på att originaldesignen visade sig väldigt instabil i vindtunneltestning. I övrigt designades planet som så många andra plan på den här tiden, enorma motorer, stort och våldsam fartprestanda, men inte riktigt lika vasst i kurvning. De ovan nämnda aerodynamiska egenskaperna gjorde planet tämligen trötmanövrerat, men det gick som sagt att kompensera med fart. En stor nackdel i början var tilltron till jaktrobotar, vilket ledde till att Phantoms från början inte fick någon inbyggd kanon. Detta visade sig raskt vara en dålig idé då jaktrobotarna inte var speciellt tillförlitliga i sin barndom. Olika provisoriska och ganska mediokra utanpå-lösningar trasslades fram till E-versionen av Phantom fick som inbyggd kanon.

1960 var planet färdigt för att börja testning på hangarfartyg och därefter togs det i bruk av flottan och senare övriga flygande delar av USAs krigsmakt. Phantom fick sitt elddop under Vietnam-kriget där det var det huvudsakliga jaktplanet på USAs sida. Den avbildade varianten (typ för camo-mönstret stämmer inte) deltog i Vietnam-kriget. Planet fortsatte sedan i tjänst i USA till 1996 och blev under tiden ersatt av modernare plan som F-14, F-15, F-16 och F-18. I slutet användes det i Wild Weasel-variant för elektronisk krigföring och har den stora äran att ha tjänstgjort i både Thunderbirds (USAF uppvisningsteam) och Blue Angels (USNs dito).

Phantoms tillverkades i ett otal varianter fram till 1979 och har använts av 11 andra länder utanför USA och är fortfarande i tjänst i 6 av dessa. För Sveriges del var Phantom med på tapeten när det skulle beslutas om vi skulle gå vidare med Viggen-projektet eller köpa utländskt (det var förmodligen aldrig en seriös fråga, men såg bra ut i protokollet).

Fotoplatsen har inte riktigt tillkommit efter flytt så fotona blev väl lite sådär, men bättre än inget!

Buffalo MRAP

Värsta bygget jag gett mig in på. Broncos Buffalo MRAP med slat-pansar. Otroligt mycket pill, väldiga mängder modellbyggarångest.

MRAP (Mine Resistant Armor Protected)-familjen av fordon kom till som en reaktion på hotet mot amerikanska styrkor från IED (Improvised Explosive Devices) i Irak och Afganistan. Det visade sig väldigt fort att HUMVEEsarna var helt oskyddad mot minor och vägbomber så ett antal olika MRAP-fordon togs raskt fram och skickades ut till amerikanska och allierade styrkor i konfliktområdena.

MRAPsen är främst avsedda som IED-röjnings- och detekteringsfordon, inte som stridsfordon. En del har vapenstationer likt den här, men de är som sagt främst avsedda för skydd och röjning. Den här har t ex infraröda kameror för att hitta vägbomber och minor, en skopa för att gräva på lagom avstånd, och e två tuberna på taket är störsändare som kan slå ut radio- och mobiltelefontrafik inom en hyfsad radie.

MRAPsen avslöjar ett visst mått av improvisation. Buffalon tycks vara tämligen primitiv vad gäller framdrivningen, dock med punkteringsfria hjul, men motor och drivlina är typiskt lastbil. Besättningen på max 8 man sitter i en luftkonditionerad skott- och splittersäker bur med V-formad botten för att stå emot det mesta i min-väg. Slat (spjäl)-pansaret är en fattigmansversion eller snarare lågviktsversion av pansar som är tänkt att förbättra skyddet mot pansarspräng-ammunition med riktad sprängverkan. Inkommande granater träffar gallret och slås sönder, gör ett riktningsbyte eller så förstörs tändmekaniskmen är tanken. Tester har visat att gallerpansar gör sitt jobb omkring 50% av tiden. Det är gjort i aluminium för lägsta möjliga vikt, så är väl på det hela taget en så gott det går-lösning.

Drygt 800 Buffalos har byggts av Force Protection Inc/General Dynamics sedan 2004, det stora flertalet i tjänst i US Army. Kanada, Frankrike, Italien och Storbritannien har en handfull var. Den här varianten (A2) är en uppgradering av originalet, där bland annat skop-armen tillkommit.

Fordonet väger drygt 20 ton, har en 450 hk diesel som kan få upp härket i respektabla 105 km/h.

Buffalon och dess systerfordon Cougar har utsatts för bortåt 1000 IED-smällar utan att någon i besättningen dött. Varje fordon kostar knappt en miljon dollar, så väl spenderade pengar.

Modellen är från Bronco och är väl en vidareutgåva av deras Buffalo utan SLAT. Som alla Bronco-modeller jag byggt är den mycket högkvalitativ och med överdrivet mycket delar. 14 fullstora gjutramar och bortåt 600 delar eller nåt i lådan.

Fram till spjälpansaret är den ändå hyfsat lättbyggd, beskrivningen är oftast tillräckligt tydlig och passformen är utmärkt, gjutkvalitet även så.

Pansaret var dock ett helvete att få på plats. Det är otydligt beskrivet hur det ska sitta och där det är beskrivet är fokus på en massa stödstänger som sitter överallt, men som är svåra att få på plats på bilen utan gallret på plats och vice versa. Till slut listade jag ut att de stänger som skärmarna hänger på också är fästpunkter och då blev det betydligt lättare för då kunde jag borra fast några ståltrådar i dessa och limma fast spjälpansaret där. Detta var dock efter sju sorger och åtta besvär. Ska ni bygga den här så kom ihåg vart ni läste det först!

Trots allt pill gav jag aldrig riktigt upp utan hade från början bestämt mig för att den skulle bli klar för eller senare för den skulle bli cool oavsett hur mycket jag fumlade och det visade sig att jag hade rätt!

FT-17

FT-17 av Meng, byggd för IPMS Uppsalas utmaning 1:a världskriget. Bra byggsats med inredning som jag inte orkade bygga, trevligt med basplatta. Testade water effects från Vallejo, funkade rätt bra. FT-17 kan betraktas som Frankrikes enda bidrag till stridsvagnens utveckling då den satte standarden för layouten för de flesta efterkommande konstruktioner, med föraren främst, tornet i mitten med besättning och motor bak.

KV-2

Vid andra världskrigets utbrott var Sovjet och Frankrike de enda länder som hade en tung stridsvagn. Fransmännen hade sin Char 2 och Sovjet hade KV-vagnarna, namngivna efter en sovjetisk försvarspolitiker. KV-2:an togs fram utifrån erfarenheter från finska vinterkriget då man hade stora problem med finska bunkrar och lösningen blev en 152mm haubits monterad på ett KV-1 chassi.

Endast 52 KV-2 byggdes, men gjorde god tjänst fram till tyskarna började få fram bättre stridsvagnskanoner. I början av kriget så var det mesta tyskarna och finnarna hade i pansarbekämpningsväg för klent för att rå på KV-stridsvagnarna.

Vissa egenheter hade KV-2:an. Som kan anas är det inte direkt någon vagn att använda i ett scenario med hög hotnivå då den är ungefär lika diskret som en dubbeldäckare (detta utnyttjades dock för artillerobservation). Det extremt tunga tornet (vikten ökade med 7 ton på grund av tornbytet) var handmanövrerat och kunde inte vridas om vagnen lutade minsta lilla åt något håll. Haubitsen laddades med granat och drivladdning av två laddare och hade usel eldhastighet.

KV-vagnen slutade produceras efter introduktionen av T-34:an som hade samma beväpning, lika bra pansar, men mindre, snabbare, hade bättre räckvidd och var billigare.

KV-vagnarna utgjorde bas för nästa modell tunga stridsvagnar i Sovjet, nämligen IS-vagnarna. Mellanvagnen som kom efter KV-2 hade många namn, men var en tung stridsvagn med en 85mm kanon.

Modellen är från Trumpeter och är mycket fin och rätt dyr. Banden är länk-för-länk eller gummiband, passformen utmärkt och dekalerna fina, alla fyra.

IDF M113 Zelda

Israeliska försvarsmakten, känd för sin förmåga att ha så många olika fordon som möjligt i stallet kunde ju inte låta bli att hoppa på M113-tåget när det gick (och det var de ju absolut in ensamma om med över 80 000 byggda M113 som använts och används av över 50 nationer över hela världen). Israels kärlekshistoria med M113 började lite okonventionellt eftersom deras första exemplar var erövrade jordanska M113. Nuförtiden är Israel näst största användaren av M113 efter USA med 6 000 fordon.

M113 har dock börjat visa sin ålder, främst genom att pansaret är för vekt för att klara moderna vapen. Både reaktivt pansar och denna Zeldas variant med extra pansarplåt har applicerats på vagnen för att öka överlevnadschanserna mot moderna pansarvärnsvapen.

Zeldans extrapansar utvecklades av Israeli Defense Industries. Första försöket blev så tungt att vagnen inte blev så mycket mer än en bunker, så då borrades pansarplåten och resultatet blev som ovan. Till skillnad från IDI har Academy inte borrat genom och inte jag heller även om jag övervägde det en mikrosekund.

Vagnen har Israels standardkonfiguration för beväpning med mycket bly i luften som utgångspunkt, en M2HB och två M60.

M60 Blazer

Israelisk version av M60 Patton. Byggsats från Academy. Jag har inte läst på så mycket om Patton att jag kan uttala mig i någon utsträckning, men det lär väl byggas fler så det kommer väl mera vid tillfälle. Prismor saknades i den begagnade satsen och den har frulleband istället för plastremsor.

Det lär vara en kopia av en tidig Tamiya vilket förklarar den relativa lättbyggdheten. Lite yxig på detaljer, men med det lite fräschare reaktiva pansaret blev den riktigt snygg.

Panzer 38(t)

Den gulliga Panzer 38:an. Från början en tjeckisk konstruktion som glatt övertogs av tyskarna när Tjeckoslovakien annekterades.

För sin tid en robust och bra konstruktion, hyfsad kanon, hyfsad framkomlighet, god tillförlitligthet och bättre än t ex tyska Panzer I och Panzer II, trots nitat pansar. Panzer 38:an tjänstgjorde vid fronten fram till slaget om Moskva där den sista frontvagnens pneumatiska bromssystem lämnade in. Efter det så blev vagnen relegerad till tjänst bakom fronten, för partisanbekämpning och liknande uppgifter.

Byggsatsen är från Tristar med frulleband, med inredning och är väl riktigt bra även om jag alltid får psykbryt på inredningar. Bygger dem, bryter ihop på målningen och bygger igen utan att färdigställa innanmätet.

Färdigställande betyder också slutet på den plan som formades när jag återupptog byggandet för 15 år sedan, nämligen att färdigställa en av varje version av de serieproducerade tyska stridsvagnarna under andra världskriget. Jag ska försöka ta en representativ bild vid tillfälle.