Buffalo MRAP

Värsta bygget jag gett mig in på. Broncos Buffalo MRAP med slat-pansar. Otroligt mycket pill, väldiga mängder modellbyggarångest.

MRAP (Mine Resistant Armor Protected)-familjen av fordon kom till som en reaktion på hotet mot amerikanska styrkor från IED (Improvised Explosive Devices) i Irak och Afganistan. Det visade sig väldigt fort att HUMVEEsarna var helt oskyddad mot minor och vägbomber så ett antal olika MRAP-fordon togs raskt fram och skickades ut till amerikanska och allierade styrkor i konfliktområdena.

MRAPsen är främst avsedda som IED-röjnings- och detekteringsfordon, inte som stridsfordon. En del har vapenstationer likt den här, men de är som sagt främst avsedda för skydd och röjning. Den här har t ex infraröda kameror för att hitta vägbomber och minor, en skopa för att gräva på lagom avstånd, och e två tuberna på taket är störsändare som kan slå ut radio- och mobiltelefontrafik inom en hyfsad radie.

MRAPsen avslöjar ett visst mått av improvisation. Buffalon tycks vara tämligen primitiv vad gäller framdrivningen, dock med punkteringsfria hjul, men motor och drivlina är typiskt lastbil. Besättningen på max 8 man sitter i en luftkonditionerad skott- och splittersäker bur med V-formad botten för att stå emot det mesta i min-väg. Slat (spjäl)-pansaret är en fattigmansversion eller snarare lågviktsversion av pansar som är tänkt att förbättra skyddet mot pansarspräng-ammunition med riktad sprängverkan. Inkommande granater träffar gallret och slås sönder, gör ett riktningsbyte eller så förstörs tändmekaniskmen är tanken. Tester har visat att gallerpansar gör sitt jobb omkring 50% av tiden. Det är gjort i aluminium för lägsta möjliga vikt, så är väl på det hela taget en så gott det går-lösning.

Drygt 800 Buffalos har byggts av Force Protection Inc/General Dynamics sedan 2004, det stora flertalet i tjänst i US Army. Kanada, Frankrike, Italien och Storbritannien har en handfull var. Den här varianten (A2) är en uppgradering av originalet, där bland annat skop-armen tillkommit.

Fordonet väger drygt 20 ton, har en 450 hk diesel som kan få upp härket i respektabla 105 km/h.

Buffalon och dess systerfordon Cougar har utsatts för bortåt 1000 IED-smällar utan att någon i besättningen dött. Varje fordon kostar knappt en miljon dollar, så väl spenderade pengar.

Modellen är från Bronco och är väl en vidareutgåva av deras Buffalo utan SLAT. Som alla Bronco-modeller jag byggt är den mycket högkvalitativ och med överdrivet mycket delar. 14 fullstora gjutramar och bortåt 600 delar eller nåt i lådan.

Fram till spjälpansaret är den ändå hyfsat lättbyggd, beskrivningen är oftast tillräckligt tydlig och passformen är utmärkt, gjutkvalitet även så.

Pansaret var dock ett helvete att få på plats. Det är otydligt beskrivet hur det ska sitta och där det är beskrivet är fokus på en massa stödstänger som sitter överallt, men som är svåra att få på plats på bilen utan gallret på plats och vice versa. Till slut listade jag ut att de stänger som skärmarna hänger på också är fästpunkter och då blev det betydligt lättare för då kunde jag borra fast några ståltrådar i dessa och limma fast spjälpansaret där. Detta var dock efter sju sorger och åtta besvär. Ska ni bygga den här så kom ihåg vart ni läste det först!

Trots allt pill gav jag aldrig riktigt upp utan hade från början bestämt mig för att den skulle bli klar för eller senare för den skulle bli cool oavsett hur mycket jag fumlade och det visade sig att jag hade rätt!

IDF M113 Zelda

Israeliska försvarsmakten, känd för sin förmåga att ha så många olika fordon som möjligt i stallet kunde ju inte låta bli att hoppa på M113-tåget när det gick (och det var de ju absolut in ensamma om med över 80 000 byggda M113 som använts och används av över 50 nationer över hela världen). Israels kärlekshistoria med M113 började lite okonventionellt eftersom deras första exemplar var erövrade jordanska M113. Nuförtiden är Israel näst största användaren av M113 efter USA med 6 000 fordon.

zelda_2

M113 har dock börjat visa sin ålder, främst genom att pansaret är för vekt för att klara moderna vapen. Både reaktivt pansar och denna Zeldas variant med extra pansarplåt har applicerats på vagnen för att öka överlevnadschanserna mot moderna pansarvärnsvapen.

zelda_3

Zeldans extrapansar utvecklades av Israeli Defense Industries. Första försöket blev så tungt att vagnen inte blev så mycket mer än en bunker, så då borrades pansarplåten och resultatet blev som ovan. Till skillnad från IDI har Academy har inte borrat genom och inte jag heller även om jag övervägde det en mikrosekund.

zelda_4

Vagnen har Israels standardkonfiguration för beväpning med mycket bly i luften som utgångspunkt, en M2HB och två M60.

zelda_5

M60 Blazer

Israelisk version av M60 Patton. Byggsats från Academy. Jag har inte läst på så mycket om Patton att jag kan uttala mig i någon utsträckning, men det lär väl byggas fler så det kommer väl mera vid tillfälle. Prismor saknades i den begagnade satsen och den har frulleband istället för plastremsor.

Det lär vara en kopia av en tidig Tamiya vilket förklarar den relativa lättbyggdheten. Lite yxig på detaljer, men med det lite fräschare reaktiva pansaret blev den riktigt snygg.

USS Independence!

En båthjävel! Från Bronco! I skala 1/350! Med så löjligt små delar att dom i princip inte existerar (faktum: Jag ersatte en borttappad del med ett filspån och trots att jag vet att en av de fyra delarna måste vara ett filspån kan jag inte avgöra vilken).

Bygget kan sammanfattas med “sandpapper”. Mycket god passform, men ändå så slipades och spacklades det frenetiskt, till exempel i övergången mellan skrov och överbyggnad. Stället ska för övrigt bytas ut mot något snyggare någon gång så bekymra er inte över det!

Målningen är en studie i grått. Skeppen verkar ha försetts med den mest matta färg som tänkas kan och ser rejält skitiga ut på nästan alla bilder som finns att tillgå vilket jag glatt härmade. Två saker sket sig ordentligt med bygget, det ena är bryggfönstren där jag tänkte totalt fail med maskeringen vilket orsakade inte så snygga fönster. Det andra är skyddsgallren runt helikopterplattan som var obra uttänkta av Bronco och det blev inte bättre att jag rev av det bakre sådär 38 gånger under byggets gång.

USS Indepence är första skeppet i Indepence-klassen som tillsammans med Freedom-klassen utgör USAs flottas nyaste påhitt “Littoral Combat Ship”, LCS. Ingen jävel fattar ju vad det är så nu funderas det på att kalla fartygen fregatter istället eftersom det inte finns några fregatter i US Navy längre. Klassen kom i alla fall till efter erfarenheterna i Persiska Viken under gulfkrig et al, då man noterade att befintliga jagare hade vissa problem mot svärm-taktik med små motorbåtar eftersom det inte fanns tillräckligt mycket pang-pang för att skjuta på dessa små båtar. Harpoon-robotar i all ära med 1,2 miljoner dollar per båt blir rätt dyrt i längden. Motorbåtar = kustnära båtar, så efter lite tänkade kom man fram till LCS-klassen och littoral betyder alltså kustnära. Tadaaa! Mindre fartyg med stora fartresurser och nytt vassare försvarssystem med mindre robotar. Sagt och gjort, de två varv som tillverkar örlogsfartyg i USA fick i uppdrag att ta fram förslag och för att ingen skulle bli ledsen så accepterades båda förslagen. Det är därför USS Independence har nummer 2 trots att det är första fartyget i klassen. Nummer ett blev nämligen USS Freedom från det andra varvet.

När fartygen var klara så hade det nya vapensystemet skrotats på grund av pengabrist, så då blev det en rätt dyr leksak beväpnad med en 57 mm Bofors allmålskanon (samma som Visby-klassen!) och fyra M2HB-kulsprutor. Inte så imponerande. Nu pågår utveckling för att hänga på Hellfire-robotar som är USAs försvarsmakts nya stapelvara, för att ersätta det icke existerande tilltänkta vapensystemet. En intressant utveckling är att Hellfire-robotarna initalt ska kunna styras av Sea Giraffe-radarn från Ericsson (samma som Visby-klassen!). Hellfire är normalt optiskt styrd i någon form.

Fartygen har också en liten VLS-burk för robotar, där t ex 8 x 4 Sea Sparrows kan stoppas in för luftvärn. Sea sparrow är alltså integrerad med Sea Giraffe. Hint, hint, Visby behöver luftvärnsrobotar.

Designen är hyfsat extrem, fartygen ser ut lite som en superfuturistisk yacht kombinerad med en container. Skrovet är ett trimaran-skrov och framdrivningen sköts av fyra stycken vattenjetar från Wärtsilä drivna av två General Dynamics gasturbiner på sammanlagt mellan 50 000 och 70 000 kW (lite oklart vilken version). För lite stillsammare färd finns två tyska dieslar. Detta kraftpaket ger stipulerad marschfart på 44 knop (81 km/h för oss landkrabbor) med möjlighet till sprintar på uppåt 60 knop (fort som fan  för oss landkrabbor). Det finns också en liten fånig bogpropeller för manövrering som jag inte lät vara utfälld på byggsatsen (men den är sjukt snyggt gjuten).

Container-delen av fartyget är tänkt att vara modulär och kunna utrustas för olika behov. Sannolikt skitdyrt, för det brukar vara det modulärt betyder.

LCS-fartygen är också tänkta att ha betydligt mindre besättning än traditionellt, mycket automation således. Ett inte helt framgångsrikt koncept än, då de verkar lida av en hel epidemi barnsjukdomar. Under inkörningsperiod i sydostasien innebar en dag till havs en dags service. Ett underhållsfartyg fullt med tekniker fanns tillhands för att få ordning på allt som inte funkade, så istället för 44 besättningsmedlemmar var det väl mer i stil med 400 som behövdes för att hålla ordning på allt. Men det blir säkert bra tillslut.

Fartygen har normalt en eller två Seahawk-helikopter och några Fire Scout-UAV, men jag valde att ställa dit en VF-22 Osprey istället. För dom är rejält coola. Det är Trumpeters genomskinliga 6-pack som används. Första blev total katastrof, men andra försöket blev helt ok.

Finns en hel del mer att säga om LCS-skeppen, så jag får väl återkomma med USS Freedom vid tillfälle.

Trippel!

Den som väntar på något gott osv. Trots störningar från datorspel (Wastelands 2, fantastiskt underhållande bugfest och Dragon Age Inquisition, GOTY-bugfest) så har lite plast fipplats med under hösten. Ett projekt att lära mig måla figurer bättre har väl inte riktigt burit frukt, men här är i alla fall rebellkanonmat från planeten Hoth. Nu är det mindre än 400 dagar kvar till nya filmen och jag är förhoppningsfull! Sannolikt mer förhoppningsfull än avbildade soldaten som väl blir skjuten av misstag av någon Stormtrooper (som ju som bekant missar för det mesta). Figuren är hemmagjord av Victor från Spanien som även gjort tidigare avbildade Star Wars-figurer. Snön är som inte kan se gjord av microballoons. Väldigt coolt på väldigt nära håll.

Sen var det nästa grej. En Academy M113 i Vietnam-skrud. Lite halvrasslig byggsats där t ex vapensköldarna inte riktigt passar in som kan ses. Noggrant målad inredning som inte kan ses och jag gjorde dessutom alla figurer till den och tänkte göra en basplatta. Det tänker jag fortfarande någon gång när lusten faller på.

Av märkningen kan man anta att jänkarna mest tänkte på fruntimmer när dom åkte runt i djungeln. Eller möjligen tyckte grabbgänget på Academy att

M113 togs fram av Food Machine Corps (jo, det är sant även om den inte ser ut som en mixer) för US Armys räkning och lanserades 1962 i Vietnam. Vagnen har ett aluminium-chassi som väl inte är så imponerande pansarmässigt, men det skyddade åtminstone mot finkalibrig eld, men var värdelöst mot minor och pansarvärnsvapen. Eftersom Viet-Cong och NVA hade ytterst begränsade pansarstyrkor och inte så stora mängder pansarvärnsvapen så gjorde väl M113 rätt bra ifrån sig efter att tillräckligt mycket vapen hängts på den. Avbildade vagnen har en M2HB, en M60 och en rekylfri pansarvärnspjäs. Även eldkastare och andra otrevligheter hängdes på.

Konstruktionen får väl anses tämligen lyckad då den producerats i över 80 000 exemplar och används/använts i över 50 länder. Bland annat Sverige tittade på den, men här bestämde vi oss för att bygga en egen PBV302 istället, vi kunde ju inte köpa vapen av imperialisterna. Eller var det industristöd? Eller var M113 bara sämre på snö?

Hursomhelst, någon gång får den kanske en basplatta. 08-Opentemat för 2015 är Vietnam så det kan eventuellt användas som motivation.

Sist och inte minst är Academys Merkava Mk 2 med KMT mine roller-påhäng.

En redan brutal stridsvagn blev ytterliggare lite brutalare med denna knepiga påbyggnad. Som namnet antyder är den till för att detonera minor. Minrullarna är gjorda för att snabbt kunna bytas ut eftersom det är tämligen sannolikt att dom inte håller för speciellt många minor. Vanliga minor och vägbomber skadar med tryckvåg så möjligen kan tillräckligt mycket av den gå förbi rullarna, så att dessa överlever. Varning för lumpenanekdot! Jag hade i några månader en kapten som varit nere i Afrika och Bosnien och röjt minor och han hade en hel del kreativa idéer om hur man skulle bekämpa minröjningsutrustning som denna. Men det berättar jag inte för man ska inte vidarebefordra kreativa idéer om sprängämnen på nätet. Det finns tillräckligt många som gör det ändå.

Modellen är som sagt från Academy och inte skitbra, men ok. Saknade t ex prismor och motoriseringen av tunga kulsprutan. Rastaflätorna bak på tornet var en helt sämst lösning med dåligt gjutna tennklumpar som det var meningen att en ska borra hål och fästa i ramen för vagnkorgen. Ett av problemen var att om en borrade alla hålen så skulle det inte finnas någon ram kvar, så det slutade med att jag gjorde såhär:

Slutresultat blev dock klart godkänt på lite håll, som brukligt.

Så från oss alla, till er alla en riktigt God Jul!

Merkava Mk 3D

merkava3_0002

Mengs Merkava Mk3D. Bra modell av intressant stridsvagn. Merkavorna är Israeliska arméns primära stridsvagn. Vagntypen började utvecklas på tidigt 70-tal efter att ett samarbetsprojekt  med britterna på 60-talet om att anpassa den brittiska Chieftain-vagnen havererade av politiska skäl. Israelerna hade vid tiden en av världens spretigaste vagnparker med allt från brittiska Centurions, amerikanska Pattons, erövrade T-55:or, franska AMX-13 och så vidare. Tur för underhållstrupperna att Israel är ett litet land.

merkava3_0001

Merkavorna skiljer sig från västerländska stridsvagnar på några markanta sätt. Det tydligaste är att tornet sitter långt bak på vagnen, motorn sitter alltså i fronten istället för bak som på alla andra MBT:er i världen. Tanken med detta är att öka frontalskyddet för besättningen. Vagnen har en stor lucka bak där besättningen kan ta sig in och ut i skydd av vagnen. I utrymmet finns även plats för fyra skyttesoldater eller bårar eller annat utrustning. Vagnen kan med andra ord ha med sig en halv skyttegrupp eller fungera som ambulans utan speciellt krångliga ingrepp. Banden är gjorda av specialstål för att klara av basaltstenen på Golanhöjderna. Banden har inte heller några gummiplattor som är vanligt på västerländska motsvarigheter.

En annan knepig grej är rastaflätorna bak på tornet. Förutom att rimligen föra ett fruktansvärt väsen så är dessa dithängda för att avleda pansarvärnsraketer. Det sägs också att vagnen är designad för att se intimiderande ut och det får man väl säg att man lyckats ganska bra med.

merkava3_0003

Som namnet antyder är detta den tredje inkarnationen av stridsvagnen. Den har en 1200 hästars diesel och en egenutvecklad 120mms kanon, 2 medeltunga kulsprutor och en tung. Det finns ingen kulspruta monterad inne i tornet av oklar anledning. Mk3 togs i tjänst 1989 och D:et är en uppgradering av originalet där man använder flera delar som även kom att användas i Mk4. Pansaret är modulärt för snabba reparationer. Vagnen designats för att det ska gå fort att få fart på den igen då Israel inte har speciellt mycket plats att utföra djupförsvar på, vilket leder till att skadade vagnar snabbt måste kunna repareras och sättas in igen.

merkava3_0004

Individen som avbildas är kanske från Libanon-kriget 2006. Kanske inte. Färgangivelsen i beskrivningen är lite otydlig om huruvida den ska vara grön som jag gjort den, eller den knepiga olivbruna färg som Israelerna också målar sina vagnar i. Meng går från klarhet till klarhet med sina byggsatser. Den var till största delen ett rent nöje att bygga. Inloppstapparna är fortfarande i grövsta laget, men har blivit bättre. Banden är ersatta med frulleband.  Tanken var att en besättning skulle stoppas i också, men gubbarna jag fick tag i var bedrövligt fula så det blev inget med det. Antenner ska däremot läggas till. Nån gång.

Skåne world tour

Jag spenderade en vecka av semestern i Skåne. Det har inte så mycket med modeller att göra, men det resulterade i två, eventuellt tre saker.

En sak var att jag fick med en kasse obyggda modeller från en gamer som började göra öl istället för att bygga modeller (Obs, obs, jag fick med mig öl också!).

Den eventuella saken var att jag hälsade på min bonussyster Birgitta som visade mig hur man hanterar en kamera och hade en massa idéer om hur jag ska göra för att ta bättre bilder.

Den tredje saken var att Birgitta visade mig Lightroom och vad man kan göra med bilder i detta program. De bilder som fanns att tillgå var de som jag inte lyckats ta bort från min medtagna kamera, så här kommer dessa. Sjukt snyggt blev det, rätt begåvad bonussyster jag har. Själv tyckte jag ju att tungstens-hacket var tillräckligt,  men det går ju onekligen att få till det betydligt coolare med rätt utrustning och när man vet vad man gör och vill göra. Här är alltså M-50 Ontos, Birgitta-style:IMG_4399

IMG_4402

IMG_4403

IMG_4404

F-15 Strike Eagle

Så var den då ÄNTLIGEN klar. Mest plågsamma bygget hittills. Såååå många grejor som är fel på den så det är helt otroligt, men som vanligt ser den åtminstone ok ut på håll. Utgångspunkten är en Academy-byggsats i 1/48 som avbildar en Eagle från Operation Iraqi Freedom. Hyfsad byggsats med några rejäla missar varav huven var värst.

F-15 Strike Eagle är en vidareutveckling av F-15 Eagle. Man stoppade in en vapenofficer och hängde på en massa ställen att hänga bomber och grejor och gjorde om världens bästa jaktplan (104 mot 0 nerskjutna i Eaglens favör) till en kompetent bombare.

Mitt eget intresse härstammar från den uråldriga F-15 Strike Eagle-simulatorn som fanns till PC för väldigt länge sen och var helt ospelbar eftersom man måste spela två gubbar samtidigt. Men coolt var det oavsett svårighetsgrad (jag spelade väl sammanlagt 6 timmar).

På sista bilden ser ni den feta nose-arten ur en totalt idiotisk vinkel också. Jag får väl ta ett kort på den vid tillfälle eftersom det är den största dekalen jag lyckats applicera hittills. En decimeter lång eller nåt. Ser rätt bra ut (även om det är lokalt). Dekaler var det en massa. Sjuuukt många. Jag lade nog ner 18 timmar på dekaler. Bara AMRAAMarna hade fler dekaler än hela JAS-39 Gripen.

Här kommer nosearten ur en bättre vinkel:

Här en storleksjämförelse med Gripen, jag blev lite förvånad över att F-15 inte var större ändå:

Min tanke om att bara bygga flygetyg från Tamiya och Hasegawa har ej förändrats. Nöjd med att vara klar dock, men det är inte direkt som att skiljas från en gammal god vän.