USS Independence!

En båthjävel! Från Bronco! I skala 1/350! Med så löjligt små delar att dom i princip inte existerar (faktum: Jag ersatte en borttappad del med ett filspån och trots att jag vet att en av de fyra delarna måste vara ett filspån kan jag inte avgöra vilken).

Bygget kan sammanfattas med “sandpapper”. Mycket god passform, men ändå så slipades och spacklades det frenetiskt, till exempel i övergången mellan skrov och överbyggnad. Stället ska för övrigt bytas ut mot något snyggare någon gång så bekymra er inte över det!

Målningen är en studie i grått. Skeppen verkar ha försetts med den mest matta färg som tänkas kan och ser rejält skitiga ut på nästan alla bilder som finns att tillgå vilket jag glatt härmade. Två saker sket sig ordentligt med bygget, det ena är bryggfönstren där jag tänkte totalt fail med maskeringen vilket orsakade inte så snygga fönster. Det andra är skyddsgallren runt helikopterplattan som var obra uttänkta av Bronco och det blev inte bättre att jag rev av det bakre sådär 38 gånger under byggets gång.

USS Indepence är första skeppet i Indepence-klassen som tillsammans med Freedom-klassen utgör USAs flottas nyaste påhitt “Littoral Combat Ship”, LCS. Ingen jävel fattar ju vad det är så nu funderas det på att kalla fartygen fregatter istället eftersom det inte finns några fregatter i US Navy längre. Klassen kom i alla fall till efter erfarenheterna i Persiska Viken under gulfkrig et al, då man noterade att befintliga jagare hade vissa problem mot svärm-taktik med små motorbåtar eftersom det inte fanns tillräckligt mycket pang-pang för att skjuta på dessa små båtar. Harpoon-robotar i all ära med 1,2 miljoner dollar per båt blir rätt dyrt i längden. Motorbåtar = kustnära båtar, så efter lite tänkade kom man fram till LCS-klassen och littoral betyder alltså kustnära. Tadaaa! Mindre fartyg med stora fartresurser och nytt vassare försvarssystem med mindre robotar. Sagt och gjort, de två varv som tillverkar örlogsfartyg i USA fick i uppdrag att ta fram förslag och för att ingen skulle bli ledsen så accepterades båda förslagen. Det är därför USS Independence har nummer 2 trots att det är första fartyget i klassen. Nummer ett blev nämligen USS Freedom från det andra varvet.

När fartygen var klara så hade det nya vapensystemet skrotats på grund av pengabrist, så då blev det en rätt dyr leksak beväpnad med en 57 mm Bofors allmålskanon (samma som Visby-klassen!) och fyra M2HB-kulsprutor. Inte så imponerande. Nu pågår utveckling för att hänga på Hellfire-robotar som är USAs försvarsmakts nya stapelvara, för att ersätta det icke existerande tilltänkta vapensystemet. En intressant utveckling är att Hellfire-robotarna initalt ska kunna styras av Sea Giraffe-radarn från Ericsson (samma som Visby-klassen!). Hellfire är normalt optiskt styrd i någon form.

Fartygen har också en liten VLS-burk för robotar, där t ex 8 x 4 Sea Sparrows kan stoppas in för luftvärn. Sea sparrow är alltså integrerad med Sea Giraffe. Hint, hint, Visby behöver luftvärnsrobotar.

Designen är hyfsat extrem, fartygen ser ut lite som en superfuturistisk yacht kombinerad med en container. Skrovet är ett trimaran-skrov och framdrivningen sköts av fyra stycken vattenjetar från Wärtsilä drivna av två General Dynamics gasturbiner på sammanlagt mellan 50 000 och 70 000 kW (lite oklart vilken version). För lite stillsammare färd finns två tyska dieslar. Detta kraftpaket ger stipulerad marschfart på 44 knop (81 km/h för oss landkrabbor) med möjlighet till sprintar på uppåt 60 knop (fort som fan  för oss landkrabbor). Det finns också en liten fånig bogpropeller för manövrering som jag inte lät vara utfälld på byggsatsen (men den är sjukt snyggt gjuten).

Container-delen av fartyget är tänkt att vara modulär och kunna utrustas för olika behov. Sannolikt skitdyrt, för det brukar vara det modulärt betyder.

LCS-fartygen är också tänkta att ha betydligt mindre besättning än traditionellt, mycket automation således. Ett inte helt framgångsrikt koncept än, då de verkar lida av en hel epidemi barnsjukdomar. Under inkörningsperiod i sydostasien innebar en dag till havs en dags service. Ett underhållsfartyg fullt med tekniker fanns tillhands för att få ordning på allt som inte funkade, så istället för 44 besättningsmedlemmar var det väl mer i stil med 400 som behövdes för att hålla ordning på allt. Men det blir säkert bra tillslut.

Fartygen har normalt en eller två Seahawk-helikopter och några Fire Scout-UAV, men jag valde att ställa dit en VF-22 Osprey istället. För dom är rejält coola. Det är Trumpeters genomskinliga 6-pack som används. Första blev total katastrof, men andra försöket blev helt ok.

Finns en hel del mer att säga om LCS-skeppen, så jag får väl återkomma med USS Freedom vid tillfälle.

USS Reuben James

Fartygets som odödliggjordes i Tom Clancys Röd Storm (i alla fall för oss som läste den och har en fäbless för att komma ihåg alla knepiga namn på amerikanska militärer), här i Academys version i skala 1/350. En rätt spretig byggsats, bra på sina ställen rätt medioker på andra, men slutresultatet blev väl ok. Jag är missnöjd med min insats på ett antal ställen, som t ex skarvar som är pinsamt uppenbara och såna grejor. Som det brukar bli när jag bygger. Det här var en limited special super-edition med extra fotoets och dekaler för ett antal av fartygen. Fotoetsen var riktigt bra, relingarna var precis så långa dom skulle vara och pinnarna hamnade i hörnen när man böjde dom och så vidare. Dekalerna saknade fartygens vapensköldar vilken väl var sådär. Det totalt skitfula stödet har dessutom namnet på ett annat fartyg i klassen. Döh. Dekalerna sitter däremot som ett smäck. titta så fint. Dom gick inte ens i tusen bitar som Trumpeters brukar göra.

Klassen heter Oliver Hazard Perry (ett till inte hel vanligt namn?) och designerades från början som fregatter. Den började byggas på 70-talet som ett relativt billigt alternativ som kunde byggas i stort antal för att ersätta jagare och fregatter från andra världskriget och framåt. 51 fartyg byggdes åt US Navy och 4 åt Royal Australian Navy. Primärt var dom tänkta för konvojtjänst, markunderstöd och anti-ubåtsuppdrag. Senare ingick dom även i hangarfartygsgrupper, men eftersom dom bara hade en propeller och därmed relativt låg toppfart så var detta ett kritiserat beslut då resten av gruppen fick sakta ner för att Perry-klassen skulle hänga med. USS Reuben James pensionerades 2013, några av systerfartygen är fortfarande i aktiv tjänst i US Navy, några har sålts till andra länder.

Ett försök… Nej, minst 8 försök gjordes att rigga masten med adekvata linor, men efter 6 kvällars sjömansförbannelser så gavs försöket upp och vi får låtsas att det finns linor där istället. På det hela taget får jag väl ranka det här bygget mellan Arleigh Burke som blev snyggare och Sovremenny som blev lite sämre.

Fotohets

En långfredags fotoetsande. Stor mängd svordomar, hopklistrade fingrar, fingrar hopklistrade med verktyg, vertyg med fotoets och verktyg med sig själva. Rätt nöjd med slutresultatet!

Sovremenny

Fartygsmodell nummer två är typ färdigställd, lite finishing touches i form av mattlack ska på och stället ska väl målas i någon lämplig färg (har inte kommit på vilken) innan den är riktigt klar. Dessutom tillkommer en helikopter när nya sådana har anlänt. Den medföljande helikopterns ena landningsställ användes för ballistiskt test och har sedan dess inte setts till. På det stora hela är jag väl nöjd med att tillslut ha fått ihop eländet, så nöjd att jag beställde en till fartygsmodell. Frågan är om jag håller på att bli knäpp eller trots allt gillar utmaningar, för resan till färdig modell har sannerligen inte varit utan vallgravar.

Modellen är i skala 1:350 och kommer från Trumpeter och är väl på det stora hela rätt bra, med några fadäser som att man måste skära bort upphöjningarna som ska styra in överbyggnaderna på rätt plats eftersom dessa upphöjningar är för stora. Dekalerna är inte nån höjdare, dom är extremt tunna och extremt sköra och reagerar över huvud taget inte med dekalvätska, så tämligen hopplösa. Skrovet är som vanligt tredelat, men erfarenheter från mitt förra båtbygge gjorde att det gick lite bättre denna gång. Noggrannhet är en dygd i dessa sammanhang. Eventuellt så var passformen också bättre, samt att jag hade grövre sandpapper till hands.

Målningen är ett väldigt fippel eftersom däcket ska vara i olika färg och det är svårt att gå panzer-style och bygga allt innan målning då det är svårt att komma åt att maska, en hel del bättringsmålning medelst pensel förekom. Vattenlinjen prokrastinerade jag över i flera veckor, men när jag väl gjorde den så tog det kanske 30 minuter.

Lite eftermarknadsproblem skaffade jag mig i form av reling som jag limmade fast uppochner första gången, det var jätteroligt att upptäcka detta.

Sovremenny-klassen började utvecklas under sent 60-tal i Sovjet när den dåvarande flottan började visa sin ålder. Man ansåg till skillnad från andra flottor att kanoner fortfarande spelade en stor roll vid exempelvis landstigningar. Klassens dubbla kanontorn med dubbla 130mm automatkanoner skiljer stort från exempelvis amerikansk filosofi. För att kontra nya amerikanska jagare så hängde man på Sovremenny-klassen även på åtta stycken sjömålsrobotar och man lade även till luftvärn. 1980 sjösattes den första jagaren “Sovremenny”. 18 fartyg i klassen har byggts, men bara 12 är nu i tjänst i Ryssland på grund av pengabrist. Kinas flotta har köpt två Sovremenny-jagare som var under byggnation, samt beställt och fått levererat två helt nya.

Den avbildade individen heter Nastoychivyy och valdes för att den har en huvudroll i boken Midvintermörker av Lars Wilderäng, en bok som jag rekommenderar till alla mina läsare!

Bäst före 2012-01-01

Nu får det vara nog!
Eller
Gå inte för nära!
Eller
Bättre sent än aldrig!

Så var den då äntligen klar, den lilla båten. I modellbyggarkretsar är definition på klar ganska vid, men den vanligaste användandet är “inte riktigt klar”. Den här jagaren är inte heller riktigt klar, men det beror på att jag gjorde ett och annat misstag som jag inte ska ta upp här.

Eller så ska jag det:
– Trashade alla stora dekaler.
– Misslyckades att få jämn yta med ungefär alla färger.
– Trodde att allt skulle gå att måla efter montering. Det gör det inte.
– Tappade bort halva kommandobryggan vilket ledde till tv månaders väntan på reservdelar.
– Försökte putsa jämnt skrovdelarna med för mesigt sandpapper. Två månader tog det innan jag kom på att försöka använda lite grövre sandpapper.
– Hade av en antenn ungefär 26 ggr, uppmärksamma åskådare noterar att den saknas.
– Fisklinan jag använde till vajrar är för tjock.

Jagaren är den första av sin klass i amerikanska flottan, både klassen och fartyget heter – som skylten antyder – Arleigh Burke. Ett ganska osmidigt namn kan man tycka. A. Burke var en amerikansk sedemera amiral som deltog som befälhavare över jagarstyrkor under andra världskriget och han var även med under Korea-kriget och Vietnam-kriget. Som extra grädde på moset är han den enda sjöofficeren i amerikanska flottan som fått en fartygsklass uppkallad efter sig medan han fortfarande var vid liv.

54 jagare i tre versioner har byggts i klassen och det är den enda jagare i tjänst i amerikanska flottan idag. En ensam Burke-jagare representerar väl mer eldkraft än en jagarflottilj som A. Burke förde befäl över under andra världskriget. När man åker runt med Arleigh har man 108 000 hästkrafter under huven, ett urval av luftvärns- och sjömåls- och markmålsrobotar, en 15,5 cm snabbskjutande kanon, torpeder, sjunkbomber, egen helikopterplattform, världens mest avancerade luftförsvarssystem, två 20 mm kanoner som skjuter 6000 skott i minuten, egen restaurang, släpsonar och skrovsonar (klumpen i fören!).

Om bygget kan man väl säga att det var en learning experience minst sagt.

I bakgrunden på sista bilden kan man för övrigt ana nästa fartygsprojekt. Stort är bra sägs det ju.