IS-7

Det har byggts med inte uppdaterats. Här kommer Trumpeters IS-7, made famous av World of Tanks. Dock bara en bild på grund av dålig logistik. Men jävlar vilken bild.

IMG_3054

Verklighetens IS-7 var otroligt imponerande på alla sätt, till och med besättningen tyckte att den var ergonomisk! Pansaret var exceptionellt, kanonen var en av de kraftigaste som hängts på en stridsvagn, motorn var 1200 hästkrafter men räckvidden var ändå okej och farten i klass med en Panther. IS-7:ans prototyp rullade ut från fabriken 1949, men bara 25 byggdes. Testning pågick däremot fram till 1953 då Stalins död gjorde att konstruktören av IS-vagnarna snabbt föll i popularitet. Så länge hans skapelser hade den store ledarens namn så var han oantastbar och det verkar han han utnyttjat till att göra sig impopulär och hans flamma falnade raskt.

Men ändå, en maskin utan motsvarighet i väst, vad var problemet? Jo vikten på 72 ton. Varken ryska vägar eller ryska järnvägar skulle klarat det. Ryssland har ju fortfarande vissa problem med infrastrukturen.

russian road 33

Trots goda förutsättningar blev IS-7:ans saga kort. Ryssland omfamnade MBT-konceptet och värpte ur sig den hyllade T-54/55:an, men det är en annan historia som kommer någon gång eftersom det ligger en sådan i stashen.

IS-4

I den fortgående Stalin-vagn-bonanzan så presenteras här IS-4 från Trumpeter. Det går rätt fort att bygga ryskt eftersom det inte är så mycket tjafs med överlappande väghjul och camoflauge och sånt skit. Har skrivit så mycket om IS-vagnarna redan att jag inte kommer skriva så mycket mer här. Bara 250 byggdes på grund av problem med framkomligheten. Alla hamnade i östra Sovjet, inga exporterades. Men den är rätt snygg!

USS Independence!

En båthjävel! Från Bronco! I skala 1/350! Med så löjligt små delar att dom i princip inte existerar (faktum: Jag ersatte en borttappad del med ett filspån och trots att jag vet att en av de fyra delarna måste vara ett filspån kan jag inte avgöra vilken).

Bygget kan sammanfattas med “sandpapper”. Mycket god passform, men ändå så slipades och spacklades det frenetiskt, till exempel i övergången mellan skrov och överbyggnad. Stället ska för övrigt bytas ut mot något snyggare någon gång så bekymra er inte över det!

Målningen är en studie i grått. Skeppen verkar ha försetts med den mest matta färg som tänkas kan och ser rejält skitiga ut på nästan alla bilder som finns att tillgå vilket jag glatt härmade. Två saker sket sig ordentligt med bygget, det ena är bryggfönstren där jag tänkte totalt fail med maskeringen vilket orsakade inte så snygga fönster. Det andra är skyddsgallren runt helikopterplattan som var obra uttänkta av Bronco och det blev inte bättre att jag rev av det bakre sådär 38 gånger under byggets gång.

USS Indepence är första skeppet i Indepence-klassen som tillsammans med Freedom-klassen utgör USAs flottas nyaste påhitt “Littoral Combat Ship”, LCS. Ingen jävel fattar ju vad det är så nu funderas det på att kalla fartygen fregatter istället eftersom det inte finns några fregatter i US Navy längre. Klassen kom i alla fall till efter erfarenheterna i Persiska Viken under gulfkrig et al, då man noterade att befintliga jagare hade vissa problem mot svärm-taktik med små motorbåtar eftersom det inte fanns tillräckligt mycket pang-pang för att skjuta på dessa små båtar. Harpoon-robotar i all ära med 1,2 miljoner dollar per båt blir rätt dyrt i längden. Motorbåtar = kustnära båtar, så efter lite tänkade kom man fram till LCS-klassen och littoral betyder alltså kustnära. Tadaaa! Mindre fartyg med stora fartresurser och nytt vassare försvarssystem med mindre robotar. Sagt och gjort, de två varv som tillverkar örlogsfartyg i USA fick i uppdrag att ta fram förslag och för att ingen skulle bli ledsen så accepterades båda förslagen. Det är därför USS Independence har nummer 2 trots att det är första fartyget i klassen. Nummer ett blev nämligen USS Freedom från det andra varvet.

När fartygen var klara så hade det nya vapensystemet skrotats på grund av pengabrist, så då blev det en rätt dyr leksak beväpnad med en 57 mm Bofors allmålskanon (samma som Visby-klassen!) och fyra M2HB-kulsprutor. Inte så imponerande. Nu pågår utveckling för att hänga på Hellfire-robotar som är USAs försvarsmakts nya stapelvara, för att ersätta det icke existerande tilltänkta vapensystemet. En intressant utveckling är att Hellfire-robotarna initalt ska kunna styras av Sea Giraffe-radarn från Ericsson (samma som Visby-klassen!). Hellfire är normalt optiskt styrd i någon form.

Fartygen har också en liten VLS-burk för robotar, där t ex 8 x 4 Sea Sparrows kan stoppas in för luftvärn. Sea sparrow är alltså integrerad med Sea Giraffe. Hint, hint, Visby behöver luftvärnsrobotar.

Designen är hyfsat extrem, fartygen ser ut lite som en superfuturistisk yacht kombinerad med en container. Skrovet är ett trimaran-skrov och framdrivningen sköts av fyra stycken vattenjetar från Wärtsilä drivna av två General Dynamics gasturbiner på sammanlagt mellan 50 000 och 70 000 kW (lite oklart vilken version). För lite stillsammare färd finns två tyska dieslar. Detta kraftpaket ger stipulerad marschfart på 44 knop (81 km/h för oss landkrabbor) med möjlighet till sprintar på uppåt 60 knop (fort som fan  för oss landkrabbor). Det finns också en liten fånig bogpropeller för manövrering som jag inte lät vara utfälld på byggsatsen (men den är sjukt snyggt gjuten).

Container-delen av fartyget är tänkt att vara modulär och kunna utrustas för olika behov. Sannolikt skitdyrt, för det brukar vara det modulärt betyder.

LCS-fartygen är också tänkta att ha betydligt mindre besättning än traditionellt, mycket automation således. Ett inte helt framgångsrikt koncept än, då de verkar lida av en hel epidemi barnsjukdomar. Under inkörningsperiod i sydostasien innebar en dag till havs en dags service. Ett underhållsfartyg fullt med tekniker fanns tillhands för att få ordning på allt som inte funkade, så istället för 44 besättningsmedlemmar var det väl mer i stil med 400 som behövdes för att hålla ordning på allt. Men det blir säkert bra tillslut.

Fartygen har normalt en eller två Seahawk-helikopter och några Fire Scout-UAV, men jag valde att ställa dit en VF-22 Osprey istället. För dom är rejält coola. Det är Trumpeters genomskinliga 6-pack som används. Första blev total katastrof, men andra försöket blev helt ok.

Finns en hel del mer att säga om LCS-skeppen, så jag får väl återkomma med USS Freedom vid tillfälle.

IS-2

Jag har byggt färdig saker under sommaren, jag lovar. Först ut i uppdateringsbomben kommer Tamiyas IS-2. Nysläptt, normal Tamiya shake n bake-byggsats utan några som helst konstigheter. Fantastiskt smidiga link-by-link-band. Ingenting att klaga på alls. Hallelujah!

IS-2 kom som ett svar på tyskarnas Tigrar och dök upp slagfältet i början av 1944 och var väl på många sätt likvärdig Tigern. Kanonen var enorm och kunde slå hål på det mesta tyskarna hade. Däremot var säkert riktmedel och annat lika usla som vanligt och tack vare kanonens kaliber var eldhastigheten medioker.

Kanonen byttes ut efter en kort tid till en med samma kaliber men med halvautomatiskt slutstyckte istället för skruvlåsta som varit innan och lite bättre riktmedel.

Den avbildade vagnen tillhörde 7:e tunga gardesstridsvagnsbrigaden som var med om erövringen av Berlin.

Jag gjorde ett försök att skita ner den ordentligt med tanke på att den lär ha puttrat runt en del för att ta sig ända till Berlin. Ett vågspel eftersom nerlerning absolut inte är en paradgren, men det blev rätt bra tillslut!

JS-3

Mellan det här:

20150304224638!Dragon_Age_Inquisition_BoxArt

Det här (som jag normalt använder som fotobord också, orka städa av den här röran liksom…):

is3_0005

Samt lite gammal god lathet har det inte blivit så mycket uppdaterat. När jag väl tänkte uppdatera hade ett smärre IT-haveri inträffat på bloggen, men nu är den uppe och springer igen som ni kan se.

Förra veckans höjdpunkt var byggmöte i Uppsala och därifrån medhavd entusiasm för att få färdigt något och närmast till hands var en JS-3 från Tamiya.

Detta bygge lyckades bevisa att det även går att klanta till en Tamiya-byggsats.

Den andra Tamiyan jag klantat till faktiskt, den första jag försökte bygga efter Return of the Modellbyggare var en Tamiya Tiger och det gick bra ända till jag skulle testa zimmerit, då det gick mindre bra. Jag lyckades även sprutmåla den med en hel burk Tamiya-färg och bara få täckning på halva vagnen. Vet än idag inte hur jag gjorde.)

På den här fick jag lokal hjärnblödning och satte fast spännhjulen i fel vinkel och som vanligt så satt limmet SOM FAN när det inte skulle göra det. Problemet kunde avlösas hjälpligt på ena sidan, men på andra sidan blev det sådär. Bilderna ger en ledtråd om vilken sida som blev bra. Jag lyckades också sabba tunga kulsprutan medelst en nästan tom och spluttrande burk grundfärg.

Jag är dessutom beredd på att ge vinylbandshatarna delvis rätt. Ibland är vinylbanden ingen höjdare.

I övrigt inga byggmässiga problem, det är ju en Tamiya. Dekaleringen tog 4 minuter (2 dekaler). Målningen var okomplicerad, inget tretonstjafs här inte. I entusiasmen blev det till och med en figur!

IS-3 är en efterföljare(!!) till IS-2 (coming up!) som är en efterföljare till IS-85 som var en efterföljare till KV-2 och så vidare. IS-linjen påbörjades när Sovjetiska armén inte kom längre med KV-vagnarna. IS-3 finns i två skepnader för att förvirra det lite. Den första IS-3 var en IS-2 med större kanon medan den avbildade vagnen är en riktig omdesign. Den blev dock inte förbandssatt förrän kriget var slut.

Kanonen och pansarskyddet fick högsta betyg, däremot var den pyttelåg och det låga tornet gjorde att det inte gick att peka nedåt med kanonen vilket var ett problem eftersom det gjorde det svårare att placera den hull-down (vilket är ett jättekonstigt argument mot vagnen eftersom den var tänkt som en genombrottsvagn, inte nåt defensivt tjafs).

När Stalin lämnat in och Sovjet helhjärtat gick över till Main Battle Tank-konceptet så skickades IS-3:orna i sin uppgraderade version till allierade runt om i världen. I Egyptiska armén fick den kriga mot israeliska M48:or och israelerna hade uppenbara problem att ta sig igenom pansaret. Dålig ledning, en motor som inte var anpassad för ökentjänst och dåliga riktmedel gjorde dock att IS-3:orna gick åt när israelerna väl taktikanpassat.

Trippel!

Den som väntar på något gott osv. Trots störningar från datorspel (Wastelands 2, fantastiskt underhållande bugfest och Dragon Age Inquisition, GOTY-bugfest) så har lite plast fipplats med under hösten. Ett projekt att lära mig måla figurer bättre har väl inte riktigt burit frukt, men här är i alla fall rebellkanonmat från planeten Hoth. Nu är det mindre än 400 dagar kvar till nya filmen och jag är förhoppningsfull! Sannolikt mer förhoppningsfull än avbildade soldaten som väl blir skjuten av misstag av någon Stormtrooper (som ju som bekant missar för det mesta). Figuren är hemmagjord av Victor från Spanien som även gjort tidigare avbildade Star Wars-figurer. Snön är som inte kan se gjord av microballoons. Väldigt coolt på väldigt nära håll.

Sen var det nästa grej. En Academy M113 i Vietnam-skrud. Lite halvrasslig byggsats där t ex vapensköldarna inte riktigt passar in som kan ses. Noggrant målad inredning som inte kan ses och jag gjorde dessutom alla figurer till den och tänkte göra en basplatta. Det tänker jag fortfarande någon gång när lusten faller på.

Av märkningen kan man anta att jänkarna mest tänkte på fruntimmer när dom åkte runt i djungeln. Eller möjligen tyckte grabbgänget på Academy att

M113 togs fram av Food Machine Corps (jo, det är sant även om den inte ser ut som en mixer) för US Armys räkning och lanserades 1962 i Vietnam. Vagnen har ett aluminium-chassi som väl inte är så imponerande pansarmässigt, men det skyddade åtminstone mot finkalibrig eld, men var värdelöst mot minor och pansarvärnsvapen. Eftersom Viet-Cong och NVA hade ytterst begränsade pansarstyrkor och inte så stora mängder pansarvärnsvapen så gjorde väl M113 rätt bra ifrån sig efter att tillräckligt mycket vapen hängts på den. Avbildade vagnen har en M2HB, en M60 och en rekylfri pansarvärnspjäs. Även eldkastare och andra otrevligheter hängdes på.

Konstruktionen får väl anses tämligen lyckad då den producerats i över 80 000 exemplar och används/använts i över 50 länder. Bland annat Sverige tittade på den, men här bestämde vi oss för att bygga en egen PBV302 istället, vi kunde ju inte köpa vapen av imperialisterna. Eller var det industristöd? Eller var M113 bara sämre på snö?

Hursomhelst, någon gång får den kanske en basplatta. 08-Opentemat för 2015 är Vietnam så det kan eventuellt användas som motivation.

Sist och inte minst är Academys Merkava Mk 2 med KMT mine roller-påhäng.

En redan brutal stridsvagn blev ytterliggare lite brutalare med denna knepiga påbyggnad. Som namnet antyder är den till för att detonera minor. Minrullarna är gjorda för att snabbt kunna bytas ut eftersom det är tämligen sannolikt att dom inte håller för speciellt många minor. Vanliga minor och vägbomber skadar med tryckvåg så möjligen kan tillräckligt mycket av den gå förbi rullarna, så att dessa överlever. Varning för lumpenanekdot! Jag hade i några månader en kapten som varit nere i Afrika och Bosnien och röjt minor och han hade en hel del kreativa idéer om hur man skulle bekämpa minröjningsutrustning som denna. Men det berättar jag inte för man ska inte vidarebefordra kreativa idéer om sprängämnen på nätet. Det finns tillräckligt många som gör det ändå.

Modellen är som sagt från Academy och inte skitbra, men ok. Saknade t ex prismor och motoriseringen av tunga kulsprutan. Rastaflätorna bak på tornet var en helt sämst lösning med dåligt gjutna tennklumpar som det var meningen att en ska borra hål och fästa i ramen för vagnkorgen. Ett av problemen var att om en borrade alla hålen så skulle det inte finnas någon ram kvar, så det slutade med att jag gjorde såhär:

Slutresultat blev dock klart godkänt på lite håll, som brukligt.

Så från oss alla, till er alla en riktigt God Jul!

Merkava Mk 3D

merkava3_0002

Mengs Merkava Mk3D. Bra modell av intressant stridsvagn. Merkavorna är Israeliska arméns primära stridsvagn. Vagntypen började utvecklas på tidigt 70-tal efter att ett samarbetsprojekt  med britterna på 60-talet om att anpassa den brittiska Chieftain-vagnen havererade av politiska skäl. Israelerna hade vid tiden en av världens spretigaste vagnparker med allt från brittiska Centurions, amerikanska Pattons, erövrade T-55:or, franska AMX-13 och så vidare. Tur för underhållstrupperna att Israel är ett litet land.

merkava3_0001

Merkavorna skiljer sig från västerländska stridsvagnar på några markanta sätt. Det tydligaste är att tornet sitter långt bak på vagnen, motorn sitter alltså i fronten istället för bak som på alla andra MBT:er i världen. Tanken med detta är att öka frontalskyddet för besättningen. Vagnen har en stor lucka bak där besättningen kan ta sig in och ut i skydd av vagnen. I utrymmet finns även plats för fyra skyttesoldater eller bårar eller annat utrustning. Vagnen kan med andra ord ha med sig en halv skyttegrupp eller fungera som ambulans utan speciellt krångliga ingrepp. Banden är gjorda av specialstål för att klara av basaltstenen på Golanhöjderna. Banden har inte heller några gummiplattor som är vanligt på västerländska motsvarigheter.

En annan knepig grej är rastaflätorna bak på tornet. Förutom att rimligen föra ett fruktansvärt väsen så är dessa dithängda för att avleda pansarvärnsraketer. Det sägs också att vagnen är designad för att se intimiderande ut och det får man väl säg att man lyckats ganska bra med.

merkava3_0003

Som namnet antyder är detta den tredje inkarnationen av stridsvagnen. Den har en 1200 hästars diesel och en egenutvecklad 120mms kanon, 2 medeltunga kulsprutor och en tung. Det finns ingen kulspruta monterad inne i tornet av oklar anledning. Mk3 togs i tjänst 1989 och D:et är en uppgradering av originalet där man använder flera delar som även kom att användas i Mk4. Pansaret är modulärt för snabba reparationer. Vagnen designats för att det ska gå fort att få fart på den igen då Israel inte har speciellt mycket plats att utföra djupförsvar på, vilket leder till att skadade vagnar snabbt måste kunna repareras och sättas in igen.

merkava3_0004

Individen som avbildas är kanske från Libanon-kriget 2006. Kanske inte. Färgangivelsen i beskrivningen är lite otydlig om huruvida den ska vara grön som jag gjort den, eller den knepiga olivbruna färg som Israelerna också målar sina vagnar i. Meng går från klarhet till klarhet med sina byggsatser. Den var till största delen ett rent nöje att bygga. Inloppstapparna är fortfarande i grövsta laget, men har blivit bättre. Banden är ersatta med frulleband.  Tanken var att en besättning skulle stoppas i också, men gubbarna jag fick tag i var bedrövligt fula så det blev inget med det. Antenner ska däremot läggas till. Nån gång.

Focke-Wulf 190 D-9

FW190D_0001

En riktig surdeg är färdigställd! Tamiyas Focke-Wulf 190 D-9 i skala 1/48. Byggprocessen var inte speciellt lång, det är ju trots allt en Tamiya. Målningsprocessen däremot har varit den längsta någonsin i Pansarpers historia. Inte mindre än två försök att få färg på den har totalt misslyckats, så tredje gången gillt och allt det där.

FW190D_0004

Tamiyas förebild tillhörde de speciella förband som avsattes för att vakta baseringen av Me-262 efter att amerikanarna insett att enda sättet att skjuta ner Me-262 var att ta dom när dom startade eller landade. Effektivt i säkert en vecka eller två innan Adolf Galland, säkerligen upprörd över detta osportsliga beteende taktikanpassade tillbaka genom att införa luftvärnskorridorer vid inflygningarna till Me-262:ans baser. Luftvärnskorridorerna var proppfulla med 20- och 30mm luftvärnsartilleri och lär ha varit självmord att flyga in i eftersom man dessutom var tvungen att flyga lågt för att kunna skjuta på 262:orna. I tillägg till luftvärnskorridorerna infördes även speciella flygförband för att skydda baserna och dessa utrustades med Fw-190 D, som sedan målades röda på undersidan för att minska risken att skjutglada luftvärnsartillerister skulle skjuta ner dem. Första målningsförsöket utgick från denna förebild och blev rätt dåligt.

Andra målningsförsöket blev hitta-på-nätet-camo, men misslyckades på grund av kass maskning.

Tredje försöket blev ok och kan avnjutas på bilderna! Mellan varje försök fick modellen stå och mysa i ett skåp i 1-1,5 år, därav surdegsstämpeln.

FW190D_0005

Fw-190 ritades av Kurt Tank (som namnmässigt borde ritat nåt annat?) för Focke-Wulf och introducerades 1941. Planet kom som en överraskning för britterna och var överlägsen deras top-of-the-line Spitfire Mk V och ledde till att dom hejade på nya varianter av Spitfire med bättre motor. 190:an betraktades mer eller mindre som likvärdig med Bf-109 med några undantag, den var mer lättflugen, men lite sämre svängprestanda. Den var däremot betydligt lättare att landa vilket väl får ses som ett rätt stort plus. Fw-190A hette första versionen och den numrerades sedan från 1-10. Därefter kom några testversioner, främst för att förbättra fart och höghöjdsprestanda och man landade på D-versionen, även kallad långnosen på grund av sin, i jämförelse med A-versionen, långa motor. D9 var den första operativa versionen vad jag förstår, det verkar inte finnas någon 3-8 så nån slirade väl med pennan hos Focke-Wulf eller på Reichluftministerium eller möjligen tyckte någon att den borde ha högre nummer än dåvarande A-versionen. Så mycket för tysk ordning och reda.

FW190D_0002

Byggmässigt var den en Tamiya, klipp ut delarna, lägg i kartong med lim, skaka, klart. Dekalerna hade lustigheter för sig för alla hade spruckit längs med en axel så det blev väldigt många långa delar att sätta på. Jättekul tyckte jag. Efter att målningen färdigställts upptäcktes att hjulen hade försvunnit, varvid kollega och tillika Riksbyggare av Fw-190 i IPMS Uppsala Fredrik A kontaktades och han var vänlig nog att genast skicka reservhjul. Tack för det Fredrik!

FW190D_0006

Nu ska modellen överlämnas till min kära far som väldigt försenad present, då den av en händelse avbildar hans favoritplan (och kärran är ju en riktig skönhet). Bättre sent än aldrig.

Och ja, jag vet att radioantennen ska ha en tråd ner till skrovet på mitten, men för att bespara mig hjärnblödning så struntade jag i den och åberopar konstnärlig frihet.