I efterdyningarna av andra världskriget famlades det en del om hur pansar skulle utvecklas, om det skulle fortsätta som under kriget med lätta, medeltunga och tunga och supertunga stridsvagnar eller hur det nu skulle vara. Vi vet ju att MBT-konceptet som anades med Panthern och blev verklighet med Centurion blev det som sedan dess har dominerat, men det surrades även med alla de andra klasserna och franska AMX 13/90 var en av de mest framgångsrika lätta efterkrigsvagnarna.

Fantasifullt namngiven efter sin vikt (13 ton) och kaliber (90 mm) togs den i bruk 1952 i franska armén och producerades ända till 1987 då det byggs 7700 vagnar. Från början hade den en 75 mm kanon, men 1966 uppgraderades kanonen till en 90 mm med en effektivare granat. En export-variant med 105 mm kanon togs också fram.

AMX 13/90 har till och med varit på tapeten i Sverige då vagnparken skulle uppgraderas efter andra världskriget. Här blev det dock Centurion efter viss snurrighet från brittisk sida.

Den tydligaste skillnaden mot de flesta andra vagnar är det oscillerande tornet där kanonen är fast monterad i tornet och elevering sker henom att hela överdelen av tornet vrider sig runt en horisontell axel. Poängen med denna konstruktion är att det gör det mycket enkelt att bygga en automatladdare till kanonen. AMX 13 hade två revolvermagasin med 6 granater vardera på var sida om kanonen och skytten kunde välja magasin före varje omladdning för att byta granattyp. Fördelen med konstruktionen var en våldsam eldhastighet, nackdelen att det bara gick att ladda om utifrån, så det var shoot and scoot som gällde.