Buffalo MRAP

Värsta bygget jag gett mig in på. Broncos Buffalo MRAP med slat-pansar. Otroligt mycket pill, väldiga mängder modellbyggarångest.

MRAP (Mine Resistant Armor Protected)-familjen av fordon kom till som en reaktion på hotet mot amerikanska styrkor från IED (Improvised Explosive Devices) i Irak och Afganistan. Det visade sig väldigt fort att HUMVEEsarna var helt oskyddad mot minor och vägbomber så ett antal olika MRAP-fordon togs raskt fram och skickades ut till amerikanska och allierade styrkor i konfliktområdena.

MRAPsen är främst avsedda som IED-röjnings- och detekteringsfordon, inte som stridsfordon. En del har vapenstationer likt den här, men de är som sagt främst avsedda för skydd och röjning. Den här har t ex infraröda kameror för att hitta vägbomber och minor, en skopa för att gräva på lagom avstånd, och e två tuberna på taket är störsändare som kan slå ut radio- och mobiltelefontrafik inom en hyfsad radie.

MRAPsen avslöjar ett visst mått av improvisation. Buffalon tycks vara tämligen primitiv vad gäller framdrivningen, dock med punkteringsfria hjul, men motor och drivlina är typiskt lastbil. Besättningen på max 8 man sitter i en luftkonditionerad skott- och splittersäker bur med V-formad botten för att stå emot det mesta i min-väg. Slat (spjäl)-pansaret är en fattigmansversion eller snarare lågviktsversion av pansar som är tänkt att förbättra skyddet mot pansarspräng-ammunition med riktad sprängverkan. Inkommande granater träffar gallret och slås sönder, gör ett riktningsbyte eller så förstörs tändmekaniskmen är tanken. Tester har visat att gallerpansar gör sitt jobb omkring 50% av tiden. Det är gjort i aluminium för lägsta möjliga vikt, så är väl på det hela taget en så gott det går-lösning.

Drygt 800 Buffalos har byggts av Force Protection Inc/General Dynamics sedan 2004, det stora flertalet i tjänst i US Army. Kanada, Frankrike, Italien och Storbritannien har en handfull var. Den här varianten (A2) är en uppgradering av originalet, där bland annat skop-armen tillkommit.

Fordonet väger drygt 20 ton, har en 450 hk diesel som kan få upp härket i respektabla 105 km/h.

Buffalon och dess systerfordon Cougar har utsatts för bortåt 1000 IED-smällar utan att någon i besättningen dött. Varje fordon kostar knappt en miljon dollar, så väl spenderade pengar.

Modellen är från Bronco och är väl en vidareutgåva av deras Buffalo utan SLAT. Som alla Bronco-modeller jag byggt är den mycket högkvalitativ och med överdrivet mycket delar. 14 fullstora gjutramar och bortåt 600 delar eller nåt i lådan.

Fram till spjälpansaret är den ändå hyfsat lättbyggd, beskrivningen är oftast tillräckligt tydlig och passformen är utmärkt, gjutkvalitet även så.

Pansaret var dock ett helvete att få på plats. Det är otydligt beskrivet hur det ska sitta och där det är beskrivet är fokus på en massa stödstänger som sitter överallt, men som är svåra att få på plats på bilen utan gallret på plats och vice versa. Till slut listade jag ut att de stänger som skärmarna hänger på också är fästpunkter och då blev det betydligt lättare för då kunde jag borra fast några ståltrådar i dessa och limma fast spjälpansaret där. Detta var dock efter sju sorger och åtta besvär. Ska ni bygga den här så kom ihåg vart ni läste det först!

Trots allt pill gav jag aldrig riktigt upp utan hade från början bestämt mig för att den skulle bli klar för eller senare för den skulle bli cool oavsett hur mycket jag fumlade och det visade sig att jag hade rätt!

FT-17

FT-17 av Meng, byggd för IPMS Uppsalas utmaning 1:a världskriget. Bra byggsats med inredning som jag inte orkade bygga, trevligt med basplatta. Testade water effects från Vallejo, funkade rätt bra. FT-17 kan betraktas som Frankrikes enda bidrag till stridsvagnens utveckling då den satte standarden för layouten för de flesta efterkommande konstruktioner, med föraren främst, tornet i mitten med besättning och motor bak.

KV-2

Vid andra världskrigets utbrott var Sovjet och Frankrike de enda länder som hade en tung stridsvagn. Fransmännen hade sin Char 2 och Sovjet hade KV-vagnarna, namngivna efter en sovjetisk försvarspolitiker. KV-2:an togs fram utifrån erfarenheter från finska vinterkriget då man hade stora problem med finska bunkrar och lösningen blev en 152mm haubits monterad på ett KV-1 chassi.

Endast 52 KV-2 byggdes, men gjorde god tjänst fram till tyskarna började få fram bättre stridsvagnskanoner. I början av kriget så var det mesta tyskarna och finnarna hade i pansarbekämpningsväg för klent för att rå på KV-stridsvagnarna.

Vissa egenheter hade KV-2:an. Som kan anas är det inte direkt någon vagn att använda i ett scenario med hög hotnivå då den är ungefär lika diskret som en dubbeldäckare (detta utnyttjades dock för artillerobservation). Det extremt tunga tornet (vikten ökade med 7 ton på grund av tornbytet) var handmanövrerat och kunde inte vridas om vagnen lutade minsta lilla åt något håll. Haubitsen laddades med granat och drivladdning av två laddare och hade usel eldhastighet.

KV-vagnen slutade produceras efter introduktionen av T-34:an som hade samma beväpning, lika bra pansar, men mindre, snabbare, hade bättre räckvidd och var billigare.

KV-vagnarna utgjorde bas för nästa modell tunga stridsvagnar i Sovjet, nämligen IS-vagnarna. Mellanvagnen som kom efter KV-2 hade många namn, men var en tung stridsvagn med en 85mm kanon.

Modellen är från Trumpeter och är mycket fin och rätt dyr. Banden är länk-för-länk eller gummiband, passformen utmärkt och dekalerna fina, alla fyra.

IDF M113 Zelda

Israeliska försvarsmakten, känd för sin förmåga att ha så många olika fordon som möjligt i stallet kunde ju inte låta bli att hoppa på M113-tåget när det gick (och det var de ju absolut in ensamma om med över 80 000 byggda M113 som använts och används av över 50 nationer över hela världen). Israels kärlekshistoria med M113 började lite okonventionellt eftersom deras första exemplar var erövrade jordanska M113. Nuförtiden är Israel näst största användaren av M113 efter USA med 6 000 fordon.

M113 har dock börjat visa sin ålder, främst genom att pansaret är för vekt för att klara moderna vapen. Både reaktivt pansar och denna Zeldas variant med extra pansarplåt har applicerats på vagnen för att öka överlevnadschanserna mot moderna pansarvärnsvapen.

Zeldans extrapansar utvecklades av Israeli Defense Industries. Första försöket blev så tungt att vagnen inte blev så mycket mer än en bunker, så då borrades pansarplåten och resultatet blev som ovan. Till skillnad från IDI har Academy inte borrat genom och inte jag heller även om jag övervägde det en mikrosekund.

Vagnen har Israels standardkonfiguration för beväpning med mycket bly i luften som utgångspunkt, en M2HB och två M60.

M60 Blazer

Israelisk version av M60 Patton. Byggsats från Academy. Jag har inte läst på så mycket om Patton att jag kan uttala mig i någon utsträckning, men det lär väl byggas fler så det kommer väl mera vid tillfälle. Prismor saknades i den begagnade satsen och den har frulleband istället för plastremsor.

Det lär vara en kopia av en tidig Tamiya vilket förklarar den relativa lättbyggdheten. Lite yxig på detaljer, men med det lite fräschare reaktiva pansaret blev den riktigt snygg.

Panzer 38(t)

Den gulliga Panzer 38:an. Från början en tjeckisk konstruktion som glatt övertogs av tyskarna när Tjeckoslovakien annekterades.

För sin tid en robust och bra konstruktion, hyfsad kanon, hyfsad framkomlighet, god tillförlitligthet och bättre än t ex tyska Panzer I och Panzer II, trots nitat pansar. Panzer 38:an tjänstgjorde vid fronten fram till slaget om Moskva där den sista frontvagnens pneumatiska bromssystem lämnade in. Efter det så blev vagnen relegerad till tjänst bakom fronten, för partisanbekämpning och liknande uppgifter.

Byggsatsen är från Tristar med frulleband, med inredning och är väl riktigt bra även om jag alltid får psykbryt på inredningar. Bygger dem, bryter ihop på målningen och bygger igen utan att färdigställa innanmätet.

Färdigställande betyder också slutet på den plan som formades när jag återupptog byggandet för 15 år sedan, nämligen att färdigställa en av varje version av de serieproducerade tyska stridsvagnarna under andra världskriget. Jag ska försöka ta en representativ bild vid tillfälle.

IS-7

Det har byggts med inte uppdaterats. Här kommer Trumpeters IS-7, made famous av World of Tanks. Dock bara en bild på grund av dålig logistik. Men jävlar vilken bild.

Verklighetens IS-7 var otroligt imponerande på alla sätt, till och med besättningen tyckte att den var ergonomisk! Pansaret var exceptionellt, kanonen var en av de kraftigaste som hängts på en stridsvagn, motorn var 1200 hästkrafter men räckvidden var ändå okej och farten i klass med en Panther. IS-7:ans prototyp rullade ut från fabriken 1949, men bara 25 byggdes. Testning pågick däremot fram till 1953 då Stalins död gjorde att konstruktören av IS-vagnarna snabbt föll i popularitet. Så länge hans skapelser hade den store ledarens namn så var han oantastbar och det verkar han han utnyttjat till att göra sig impopulär och hans flamma falnade raskt.

Men ändå, en maskin utan motsvarighet i väst, vad var problemet? Jo vikten på 72 ton. Varken ryska vägar eller ryska järnvägar skulle klarat det. Ryssland har ju fortfarande vissa problem med infrastrukturen:

Trots goda förutsättningar blev IS-7:ans saga kort. Ryssland omfamnade MBT-konceptet och värpte ur sig den hyllade T-54/55:an, men det är en annan historia som kommer någon gång eftersom det ligger en sådan i stashen.

IS-4

I den fortgående Stalin-vagn-bonanzan så presenteras här IS-4 från Trumpeter. Det går rätt fort att bygga ryskt eftersom det inte är så mycket tjafs med överlappande väghjul och camoflauge och sånt skit. Har skrivit så mycket om IS-vagnarna redan att jag inte kommer skriva så mycket mer här. Bara 250 byggdes på grund av problem med framkomligheten. Alla hamnade i östra Sovjet, inga exporterades. Men den är rätt snygg!

USS Independence!

En båthjävel! Från Bronco! I skala 1/350! Med så löjligt små delar att dom i princip inte existerar (faktum: Jag ersatte en borttappad del med ett filspån och trots att jag vet att en av de fyra delarna måste vara ett filspån kan jag inte avgöra vilken).

Bygget kan sammanfattas med “sandpapper”. Mycket god passform, men ändå så slipades och spacklades det frenetiskt, till exempel i övergången mellan skrov och överbyggnad. Stället ska för övrigt bytas ut mot något snyggare någon gång så bekymra er inte över det!

Målningen är en studie i grått. Skeppen verkar ha försetts med den mest matta färg som tänkas kan och ser rejält skitiga ut på nästan alla bilder som finns att tillgå vilket jag glatt härmade. Två saker sket sig ordentligt med bygget, det ena är bryggfönstren där jag tänkte totalt fail med maskeringen vilket orsakade inte så snygga fönster. Det andra är skyddsgallren runt helikopterplattan som var obra uttänkta av Bronco och det blev inte bättre att jag rev av det bakre sådär 38 gånger under byggets gång.

USS Indepence är första skeppet i Indepence-klassen som tillsammans med Freedom-klassen utgör USAs flottas nyaste påhitt “Littoral Combat Ship”, LCS. Ingen jävel fattar ju vad det är så nu funderas det på att kalla fartygen fregatter istället eftersom det inte finns några fregatter i US Navy längre. Klassen kom i alla fall till efter erfarenheterna i Persiska Viken under gulfkrig et al, då man noterade att befintliga jagare hade vissa problem mot svärm-taktik med små motorbåtar eftersom det inte fanns tillräckligt mycket pang-pang för att skjuta på dessa små båtar. Harpoon-robotar i all ära med 1,2 miljoner dollar per båt blir rätt dyrt i längden. Motorbåtar = kustnära båtar, så efter lite tänkade kom man fram till LCS-klassen och littoral betyder alltså kustnära. Tadaaa! Mindre fartyg med stora fartresurser och nytt vassare försvarssystem med mindre robotar. Sagt och gjort, de två varv som tillverkar örlogsfartyg i USA fick i uppdrag att ta fram förslag och för att ingen skulle bli ledsen så accepterades båda förslagen. Det är därför USS Independence har nummer 2 trots att det är första fartyget i klassen. Nummer ett blev nämligen USS Freedom från det andra varvet.

När fartygen var klara så hade det nya vapensystemet skrotats på grund av pengabrist, så då blev det en rätt dyr leksak beväpnad med en 57 mm Bofors allmålskanon (samma som Visby-klassen!) och fyra M2HB-kulsprutor. Inte så imponerande. Nu pågår utveckling för att hänga på Hellfire-robotar som är USAs försvarsmakts nya stapelvara, för att ersätta det icke existerande tilltänkta vapensystemet. En intressant utveckling är att Hellfire-robotarna initalt ska kunna styras av Sea Giraffe-radarn från Ericsson (samma som Visby-klassen!). Hellfire är normalt optiskt styrd i någon form.

Fartygen har också en liten VLS-burk för robotar, där t ex 8 x 4 Sea Sparrows kan stoppas in för luftvärn. Sea sparrow är alltså integrerad med Sea Giraffe. Hint, hint, Visby behöver luftvärnsrobotar.

Designen är hyfsat extrem, fartygen ser ut lite som en superfuturistisk yacht kombinerad med en container. Skrovet är ett trimaran-skrov och framdrivningen sköts av fyra stycken vattenjetar från Wärtsilä drivna av två General Dynamics gasturbiner på sammanlagt mellan 50 000 och 70 000 kW (lite oklart vilken version). För lite stillsammare färd finns två tyska dieslar. Detta kraftpaket ger stipulerad marschfart på 44 knop (81 km/h för oss landkrabbor) med möjlighet till sprintar på uppåt 60 knop (fort som fan  för oss landkrabbor). Det finns också en liten fånig bogpropeller för manövrering som jag inte lät vara utfälld på byggsatsen (men den är sjukt snyggt gjuten).

Container-delen av fartyget är tänkt att vara modulär och kunna utrustas för olika behov. Sannolikt skitdyrt, för det brukar vara det modulärt betyder.

LCS-fartygen är också tänkta att ha betydligt mindre besättning än traditionellt, mycket automation således. Ett inte helt framgångsrikt koncept än, då de verkar lida av en hel epidemi barnsjukdomar. Under inkörningsperiod i sydostasien innebar en dag till havs en dags service. Ett underhållsfartyg fullt med tekniker fanns tillhands för att få ordning på allt som inte funkade, så istället för 44 besättningsmedlemmar var det väl mer i stil med 400 som behövdes för att hålla ordning på allt. Men det blir säkert bra tillslut.

Fartygen har normalt en eller två Seahawk-helikopter och några Fire Scout-UAV, men jag valde att ställa dit en VF-22 Osprey istället. För dom är rejält coola. Det är Trumpeters genomskinliga 6-pack som används. Första blev total katastrof, men andra försöket blev helt ok.

Finns en hel del mer att säga om LCS-skeppen, så jag får väl återkomma med USS Freedom vid tillfälle.

IS-2

Jag har byggt färdig saker under sommaren, jag lovar. Först ut i uppdateringsbomben kommer Tamiyas IS-2. Nysläptt, normal Tamiya shake n bake-byggsats utan några som helst konstigheter. Fantastiskt smidiga link-by-link-band. Ingenting att klaga på alls. Hallelujah!

IS-2 kom som ett svar på tyskarnas Tigrar och dök upp slagfältet i början av 1944 och var väl på många sätt likvärdig Tigern. Kanonen var enorm och kunde slå hål på det mesta tyskarna hade. Däremot var säkert riktmedel och annat lika usla som vanligt och tack vare kanonens kaliber var eldhastigheten medioker.

Kanonen byttes ut efter en kort tid till en med samma kaliber men med halvautomatiskt slutstyckte istället för skruvlåsta som varit innan och lite bättre riktmedel.

Den avbildade vagnen tillhörde 7:e tunga gardesstridsvagnsbrigaden som var med om erövringen av Berlin.

Jag gjorde ett försök att skita ner den ordentligt med tanke på att den lär ha puttrat runt en del för att ta sig ända till Berlin. Ett vågspel eftersom nerlerning absolut inte är en paradgren, men det blev rätt bra tillslut!