En Unmanned Aerial Vehicle, eller UAV, eller drönare som det heter på svenska! Det hade vi sannerligen inte väntat oss av Pansarper. Historien bakom det hela är relativt kort. Jag har länge varit fascinerad av drönare, man har ju läst om när dom skjuter Hellfire-robotar på bröllop och annat (ska man vara helt ärlig så träffar dom oftast talibaner och inte bröllop) och då rör det sig om MQ-1 Predator och MQ-9 Reaper. Dessa UAV:er är till skillnad från Global Hawken beväpnade och rätt små. En Predator har ett vingspann på 8,2 meter medan första versionen av Global Hawken är 33,5 meter mellan vingspetsarna, vilket var det som fångade mitt intresse. Global Hawken är designad för att ta över rollen som U-2 hittills haft, alltså som spion-plan, den kan flyga i upp till 35 timmar på 3 mils höjd där den puttrar fram mellan 500 och 700 km i timmen. Den har en slimmad version av U-2s sensorer och kan byta pilot när det behövs, man behöver alltså inte vänta i 20 timmar på att få klia sig på näsan, som en U-2 pilot kan få göra.

RQ-4an navigerar med hjälp av en kombination av GPS och intern navigation. Sensorerna består av en högupplöst radar samt IR/Optisk kamera. Radarn har i sitt mest högupplösta läge en upplösning på 1,8 meter med en sökarea på 10 kvadratkilometer. Senare versioner (avbilden är den första versionen) är större, vingspannet ökade med 4 meter vikten med något ton, vilket har gett en sämre räckvidd.

RQ-4an hastades i bruk under andra Irak-kriget och några kraschade av olika anledningar (dock ingen på grund av fientlig eld) och den fick därför dåligt rykte, men som sagt, den är cool på grund av storleken och utseende (alien korsad med segelplan tyckte någon).

Modellen är från Italeri och i skala 1:72 och den var väl ok, förutom att det inte stod att man behövde fylla i nosen med vikter för att den ska stå på noshjulet och att Italeris normala krondiken, i skarven mellan kroppshalvorna blev Grand Canyon istället. Spackling och slipning gjorde att det såg ok ut efter grundfärgen, men med sista färgen på så syns det om man tittar noga, vilket irriterade mig. För referens så tillverkade jag också mina första 1:72-gubbar på sisådär 23 år och planterade dom på plattan. Dessa är också från Italeri och inga konstverk direkt. Det roligaste med gubbarna vara att box-arten var helt annorlunda mot innehållet. Någon måste ha blandat ihop hangarfartygsgubbar med landkrabbor, eftersom boxen avbildade det förra men innehöll det senare. Dock med namnet “NATO ground crew”, vilket ju hintade om det senare.

Bakgrunden ser annorlunda ut eftersom vingbredden överskred min normala lightbox och bilderna helt enkelt togs på soffan efter att ha spenderat 30 minuter med att försöka frilägga en mer avancerad bild.

Det närmaste en flygande pansarvagn man kan komma! Detta är Academys Warthog i 1/72, Operation Iraqi Freedom. En på det hela taget rätt trevlig modell, inköpt under jobbresa i Prag, påbörjad kvällen innan Flygvapnets 100-årsjubileum och färdigställd idag. Det har varit en lång resa. Från början hade jag tänkt att – inspirerad av Björns what-if idé – göra en svensk Warthog med splinter-camo och den idén hade jag ända tills det var dags för målning och att jag efter att provat > 10 av Lifecolors gröna färger inte hittat en enda som var ens i närheten av rätt färg. Ny plan: Gör den som den ser ut på riktigt. Sagt och gjort. En annan miss var att jag fick låna en bok om flygplanet av en annan Björn och referenslitteratur är DÖDEN för att bli klar. Det visade sig raskt att den medföljande och imponerande arsenalen aldrig någonsin lär ha använts i verkligheten, samt för att utrusta planet “på riktigt” så saknades det två Sidewinders och en ECM-låda.

Så fördubblades budgeten på grund av vapeninköp.

Byggmässigt är det inget mästerverk. Den är ok, men jag har fuskat på en del ställen och på andra ställen har jag inte sett att jag har fuskat och på tredje ställen har jag inte orkat göra det bra. Däremot är byggsatsen ju klar och det är ju onekligen en framgång

Lite om planet då. Utvecklingen av A-10:an tog fart under Vietnam-kriget, man insåg slutligen att dedikerade markunderstöds-plan var en väldigt bra idé, efter att i teknologisk eufori trott att man skulle kunna skicka robotar från långa avstånd och slå ut fienden, eller att man skulle flyga med SKITSNABBA plan och tappa bomber med hög precision. Det visade sig i Vietnam att det enda effektiva markunderstödsplanet man hade var en propellerkärra från slutet på andra världskriget.

Uppenbarligen var det så, vilket en resonerande person insett direkt, att det är dåligt att flyga SKITSNABBT om man ska kunna träffa stridsvagnar med precision. Det är också bra att kunna stanna kvar i luften under en längre tid för att vara beredd när infanteriet ber om hjälp. Att stanna kvar i luften länge och att flyga SKITSNABBT är svårt att kombinera eftersom det här med att flyga SKITSNABBT drar mycket bränsle. A-10an fick därför två prestandamässigt mediokra motorer med relativt låg bränsleförbrukning och okomplicerad teknik utan efterbrännkammare och annat trams. Motorerna klarar inte heller att få upp planet i mer än 800 km/h med en marschfart på runt 550 km/h. Men det är ingen nackdel om man är markattack.

Planets kravspec började med en 1,8 ton tung 30 mm automatkanon som utan problem skrotar alla moderna stridsfordon. Kanonen heter Avenger och skjuter kulor av urlakat uran med en svårbegriplig hastighet av 70 skott i sekunden när den varvat upp. Planet självt saktar märkbart ner när salvorna blir längre än någon sekund. Det hela är mycket skrämmande och coolt på samma gång om man är lagd åt det hållet. Konstruktörerna fick som sagt kanonen som utgångspunkt för planet.

Eftersom det är ett markattackplan så måste det också tåla en hel del stryk. Planet är designat för att överleva träffar från 23 mm granater, vilket var det man räknade med att råka på vid anfall mot sovjetiska pansarstyrkor. Planet kan flyga med en av något bortskjutet (en motor, en halv vinge, en stabilisator) och således ta sig hem trots svåra skador. Alla kontrollsystem har dubbel hydraulik och ett sista mekaniskt system. Landningsställen fälls alla bakåt, så att även om hydrauliken har runnit ut så kan ställen mekaniskt låsas upp och med hjälp av gravitation och vindmotstånd trilla ner i helt utfällt läge. Lådorna med ställen är också utformade för att underlätta buklandning, då dom ser till att planet inte kantrar och fastnar med en vinge i marken eller något sådant.

En annan anledning att inte ha landningsställen infällda i kroppen är att man kan göra vingen mycket starkare och då får man både mer plats och bättre hållfasthet för att hänga mer bomber på planet. Lika mycket bomber som en B-17 kunde bära! Och Mavericks! Och raketer! Detta återspeglas i modellens vapenarsenal, men i verkligheten så hänger man inte på så mycket utom vid speciella tillfällen, eftersom alla vapen ökar luftmotståndet väldigt mycket och därmed bränsleförbrukningen och då minskar aktionstiden/radien.

Planet är utrustat med två Sidewinder för egenförsvar/helikopterbekämpning, 2 IR Mavericks, 2 Mk 82 227 kgs bomber och 2 CBU-87 klusterbomber. Samt en ECM-pod. Sidewindersarna är hängda på en egen upphängning fritt scratchad efter bilder. Både Sidewindersarna och ECM-podden kommer från Hasegawas vapenset. Två vapenset för säkerhets skull, därav den spräckta budgeten.

Jag har med en bild på en Viggen-kropp också för att illustrera hur stor Warthogen är.