Det närmaste en flygande pansarvagn man kan komma! Detta är Academys Warthog i 1/72, Operation Iraqi Freedom. En på det hela taget rätt trevlig modell, inköpt under jobbresa i Prag, påbörjad kvällen innan Flygvapnets 100-årsjubileum och färdigställd idag. Det har varit en lång resa. Från början hade jag tänkt att – inspirerad av Björns what-if idé – göra en svensk Warthog med splinter-camo och den idén hade jag ända tills det var dags för målning och att jag efter att provat > 10 av Lifecolors gröna färger inte hittat en enda som var ens i närheten av rätt färg. Ny plan: Gör den som den ser ut på riktigt. Sagt och gjort. En annan miss var att jag fick låna en bok om flygplanet av en annan Björn och referenslitteratur är DÖDEN för att bli klar. Det visade sig raskt att den medföljande och imponerande arsenalen aldrig någonsin lär ha använts i verkligheten, samt för att utrusta planet “på riktigt” så saknades det två Sidewinders och en ECM-låda.

Så fördubblades budgeten på grund av vapeninköp.

Byggmässigt är det inget mästerverk. Den är ok, men jag har fuskat på en del ställen och på andra ställen har jag inte sett att jag har fuskat och på tredje ställen har jag inte orkat göra det bra. Däremot är byggsatsen ju klar och det är ju onekligen en framgång

Lite om planet då. Utvecklingen av A-10:an tog fart under Vietnam-kriget, man insåg slutligen att dedikerade markunderstöds-plan var en väldigt bra idé, efter att i teknologisk eufori trott att man skulle kunna skicka robotar från långa avstånd och slå ut fienden, eller att man skulle flyga med SKITSNABBA plan och tappa bomber med hög precision. Det visade sig i Vietnam att det enda effektiva markunderstödsplanet man hade var en propellerkärra från slutet på andra världskriget.

Uppenbarligen var det så, vilket en resonerande person insett direkt, att det är dåligt att flyga SKITSNABBT om man ska kunna träffa stridsvagnar med precision. Det är också bra att kunna stanna kvar i luften under en längre tid för att vara beredd när infanteriet ber om hjälp. Att stanna kvar i luften länge och att flyga SKITSNABBT är svårt att kombinera eftersom det här med att flyga SKITSNABBT drar mycket bränsle. A-10an fick därför två prestandamässigt mediokra motorer med relativt låg bränsleförbrukning och okomplicerad teknik utan efterbrännkammare och annat trams. Motorerna klarar inte heller att få upp planet i mer än 800 km/h med en marschfart på runt 550 km/h. Men det är ingen nackdel om man är markattack.

Planets kravspec började med en 1,8 ton tung 30 mm automatkanon som utan problem skrotar alla moderna stridsfordon. Kanonen heter Avenger och skjuter kulor av urlakat uran med en svårbegriplig hastighet av 70 skott i sekunden när den varvat upp. Planet självt saktar märkbart ner när salvorna blir längre än någon sekund. Det hela är mycket skrämmande och coolt på samma gång om man är lagd åt det hållet. Konstruktörerna fick som sagt kanonen som utgångspunkt för planet.

Eftersom det är ett markattackplan så måste det också tåla en hel del stryk. Planet är designat för att överleva träffar från 23 mm granater, vilket var det man räknade med att råka på vid anfall mot sovjetiska pansarstyrkor. Planet kan flyga med en av något bortskjutet (en motor, en halv vinge, en stabilisator) och således ta sig hem trots svåra skador. Alla kontrollsystem har dubbel hydraulik och ett sista mekaniskt system. Landningsställen fälls alla bakåt, så att även om hydrauliken har runnit ut så kan ställen mekaniskt låsas upp och med hjälp av gravitation och vindmotstånd trilla ner i helt utfällt läge. Lådorna med ställen är också utformade för att underlätta buklandning, då dom ser till att planet inte kantrar och fastnar med en vinge i marken eller något sådant.

En annan anledning att inte ha landningsställen infällda i kroppen är att man kan göra vingen mycket starkare och då får man både mer plats och bättre hållfasthet för att hänga mer bomber på planet. Lika mycket bomber som en B-17 kunde bära! Och Mavericks! Och raketer! Detta återspeglas i modellens vapenarsenal, men i verkligheten så hänger man inte på så mycket utom vid speciella tillfällen, eftersom alla vapen ökar luftmotståndet väldigt mycket och därmed bränsleförbrukningen och då minskar aktionstiden/radien.

Planet är utrustat med två Sidewinder för egenförsvar/helikopterbekämpning, 2 IR Mavericks, 2 Mk 82 227 kgs bomber och 2 CBU-87 klusterbomber. Samt en ECM-pod. Sidewindersarna är hängda på en egen upphängning fritt scratchad efter bilder. Både Sidewindersarna och ECM-podden kommer från Hasegawas vapenset. Två vapenset för säkerhets skull, därav den spräckta budgeten.

Jag har med en bild på en Viggen-kropp också för att illustrera hur stor Warthogen är.