JS-3

Mellan det här:

Det här (som jag normalt använder som fotobord också, orka städa av den här röran liksom…):

Samt lite gammal god lathet har det inte blivit så mycket uppdaterat. När jag väl tänkte uppdatera hade ett smärre IT-haveri inträffat på bloggen, men nu är den uppe och springer igen som ni kan se.

Förra veckans höjdpunkt var byggmöte i Uppsala och därifrån medhavd entusiasm för att få färdigt något och närmast till hands var en JS-3 från Tamiya.

Detta bygge lyckades bevisa att det även går att klanta till en Tamiya-byggsats.

Den andra Tamiyan jag klantat till faktiskt, den första jag försökte bygga efter Return of the Modellbyggare var en Tamiya Tiger och det gick bra ända till jag skulle testa zimmerit, då det gick mindre bra. Jag lyckades även sprutmåla den med en hel burk Tamiya-färg och bara få täckning på halva vagnen. Vet än idag inte hur jag gjorde.)

På den här fick jag lokal hjärnblödning och satte fast spännhjulen i fel vinkel och som vanligt så satt limmet SOM FAN när det inte skulle göra det. Problemet kunde avlösas hjälpligt på ena sidan, men på andra sidan blev det sådär. Bilderna ger en ledtråd om vilken sida som blev bra. Jag lyckades också sabba tunga kulsprutan medelst en nästan tom och spluttrande burk grundfärg.

Jag är dessutom beredd på att ge vinylbandshatarna delvis rätt. Ibland är vinylbanden ingen höjdare.

I övrigt inga byggmässiga problem, det är ju en Tamiya. Dekaleringen tog 4 minuter (2 dekaler). Målningen var okomplicerad, inget tretonstjafs här inte. I entusiasmen blev det till och med en figur!

IS-3 är en efterföljare(!!) till IS-2 (coming up!) som är en efterföljare till IS-85 som var en efterföljare till KV-2 och så vidare. IS-linjen påbörjades när Sovjetiska armén inte kom längre med KV-vagnarna. IS-3 finns i två skepnader för att förvirra det lite. Den första IS-3 var en IS-2 med större kanon medan den avbildade vagnen är en riktig omdesign. Den blev dock inte förbandssatt förrän kriget var slut.

Kanonen och pansarskyddet fick högsta betyg, däremot var den pyttelåg och det låga tornet gjorde att det inte gick att peka nedåt med kanonen vilket var ett problem eftersom det gjorde det svårare att placera den hull-down (vilket är ett jättekonstigt argument mot vagnen eftersom den var tänkt som en genombrottsvagn, inte nåt defensivt tjafs).

När Stalin lämnat in och Sovjet helhjärtat gick över till Main Battle Tank-konceptet så skickades IS-3:orna i sin uppgraderade version till allierade runt om i världen. I Egyptiska armén fick den kriga mot israeliska M48:or och israelerna hade uppenbara problem att ta sig igenom pansaret. Dålig ledning, en motor som inte var anpassad för ökentjänst och dåliga riktmedel gjorde dock att IS-3:orna gick åt när israelerna väl taktikanpassat.

Trippel!

Den som väntar på något gott osv. Trots störningar från datorspel (Wastelands 2, fantastiskt underhållande bugfest och Dragon Age Inquisition, GOTY-bugfest) så har lite plast fipplats med under hösten. Ett projekt att lära mig måla figurer bättre har väl inte riktigt burit frukt, men här är i alla fall rebellkanonmat från planeten Hoth. Nu är det mindre än 400 dagar kvar till nya filmen och jag är förhoppningsfull! Sannolikt mer förhoppningsfull än avbildade soldaten som väl blir skjuten av misstag av någon Stormtrooper (som ju som bekant missar för det mesta). Figuren är hemmagjord av Victor från Spanien som även gjort tidigare avbildade Star Wars-figurer. Snön är som inte kan se gjord av microballoons. Väldigt coolt på väldigt nära håll.

Sen var det nästa grej. En Academy M113 i Vietnam-skrud. Lite halvrasslig byggsats där t ex vapensköldarna inte riktigt passar in som kan ses. Noggrant målad inredning som inte kan ses och jag gjorde dessutom alla figurer till den och tänkte göra en basplatta. Det tänker jag fortfarande någon gång när lusten faller på.

Av märkningen kan man anta att jänkarna mest tänkte på fruntimmer när dom åkte runt i djungeln. Eller möjligen tyckte grabbgänget på Academy att

M113 togs fram av Food Machine Corps (jo, det är sant även om den inte ser ut som en mixer) för US Armys räkning och lanserades 1962 i Vietnam. Vagnen har ett aluminium-chassi som väl inte är så imponerande pansarmässigt, men det skyddade åtminstone mot finkalibrig eld, men var värdelöst mot minor och pansarvärnsvapen. Eftersom Viet-Cong och NVA hade ytterst begränsade pansarstyrkor och inte så stora mängder pansarvärnsvapen så gjorde väl M113 rätt bra ifrån sig efter att tillräckligt mycket vapen hängts på den. Avbildade vagnen har en M2HB, en M60 och en rekylfri pansarvärnspjäs. Även eldkastare och andra otrevligheter hängdes på.

Konstruktionen får väl anses tämligen lyckad då den producerats i över 80 000 exemplar och används/använts i över 50 länder. Bland annat Sverige tittade på den, men här bestämde vi oss för att bygga en egen PBV302 istället, vi kunde ju inte köpa vapen av imperialisterna. Eller var det industristöd? Eller var M113 bara sämre på snö?

Hursomhelst, någon gång får den kanske en basplatta. 08-Opentemat för 2015 är Vietnam så det kan eventuellt användas som motivation.

Sist och inte minst är Academys Merkava Mk 2 med KMT mine roller-påhäng.

En redan brutal stridsvagn blev ytterliggare lite brutalare med denna knepiga påbyggnad. Som namnet antyder är den till för att detonera minor. Minrullarna är gjorda för att snabbt kunna bytas ut eftersom det är tämligen sannolikt att dom inte håller för speciellt många minor. Vanliga minor och vägbomber skadar med tryckvåg så möjligen kan tillräckligt mycket av den gå förbi rullarna, så att dessa överlever. Varning för lumpenanekdot! Jag hade i några månader en kapten som varit nere i Afrika och Bosnien och röjt minor och han hade en hel del kreativa idéer om hur man skulle bekämpa minröjningsutrustning som denna. Men det berättar jag inte för man ska inte vidarebefordra kreativa idéer om sprängämnen på nätet. Det finns tillräckligt många som gör det ändå.

Modellen är som sagt från Academy och inte skitbra, men ok. Saknade t ex prismor och motoriseringen av tunga kulsprutan. Rastaflätorna bak på tornet var en helt sämst lösning med dåligt gjutna tennklumpar som det var meningen att en ska borra hål och fästa i ramen för vagnkorgen. Ett av problemen var att om en borrade alla hålen så skulle det inte finnas någon ram kvar, så det slutade med att jag gjorde såhär:

Slutresultat blev dock klart godkänt på lite håll, som brukligt.

Så från oss alla, till er alla en riktigt God Jul!

Merkava Mk 3D

Mengs Merkava Mk3D. Bra modell av intressant stridsvagn. Merkavorna är Israeliska arméns primära stridsvagn. Vagntypen började utvecklas på tidigt 70-tal efter att ett samarbetsprojekt  med britterna på 60-talet om att anpassa den brittiska Chieftain-vagnen havererade av politiska skäl. Israelerna hade vid tiden en av världens spretigaste vagnparker med allt från brittiska Centurions, amerikanska Pattons, erövrade T-55:or, franska AMX-13 och så vidare. Tur för underhållstrupperna att Israel är ett litet land.

Merkavorna skiljer sig från västerländska stridsvagnar på några markanta sätt. Det tydligaste är att tornet sitter långt bak på vagnen, motorn sitter alltså i fronten istället för bak som på alla andra MBT:er i världen. Tanken med detta är att öka frontalskyddet för besättningen. Vagnen har en stor lucka bak där besättningen kan ta sig in och ut i skydd av vagnen. I utrymmet finns även plats för fyra skyttesoldater eller bårar eller annat utrustning. Vagnen kan med andra ord ha med sig en halv skyttegrupp eller fungera som ambulans utan speciellt krångliga ingrepp. Banden är gjorda av specialstål för att klara av basaltstenen på Golanhöjderna. Banden har inte heller några gummiplattor som är vanligt på västerländska motsvarigheter.

En annan knepig grej är rastaflätorna bak på tornet. Förutom att rimligen föra ett fruktansvärt väsen så är dessa dithängda för att avleda pansarvärnsraketer. Det sägs också att vagnen är designad för att se intimiderande ut och det får man väl säg att man lyckats ganska bra med.

Som namnet antyder är detta den tredje inkarnationen av stridsvagnen. Den har en 1200 hästars diesel och en egenutvecklad 120mms kanon, 2 medeltunga kulsprutor och en tung. Det finns ingen kulspruta monterad inne i tornet av oklar anledning. Mk3 togs i tjänst 1989 och D:et är en uppgradering av originalet där man använder flera delar som även kom att användas i Mk4. Pansaret är modulärt för snabba reparationer. Vagnen designats för att det ska gå fort att få fart på den igen då Israel inte har speciellt mycket plats att utföra djupförsvar på, vilket leder till att skadade vagnar snabbt måste kunna repareras och sättas in igen.

Individen som avbildas är kanske från Libanon-kriget 2006. Kanske inte. Färgangivelsen i beskrivningen är lite otydlig om huruvida den ska vara grön som jag gjort den, eller den knepiga olivbruna färg som Israelerna också målar sina vagnar i. Meng går från klarhet till klarhet med sina byggsatser. Den var till största delen ett rent nöje att bygga. Inloppstapparna är fortfarande i grövsta laget, men har blivit bättre. Banden är ersatta med frulleband.  Tanken var att en besättning skulle stoppas i också, men gubbarna jag fick tag i var bedrövligt fula så det blev inget med det. Antenner ska däremot läggas till. Nån gång.

Focke-Wulf 190 D-9

En riktig surdeg är färdigställd! Tamiyas Focke-Wulf 190 D-9 i skala 1/48. Byggprocessen var inte speciellt lång, det är ju trots allt en Tamiya. Målningsprocessen däremot har varit den längsta någonsin i Pansarpers historia. Inte mindre än två försök att få färg på den har totalt misslyckats, så tredje gången gillt och allt det där.

Tamiyas förebild tillhörde de speciella förband som avsattes för att vakta baseringen av Me-262 efter att amerikanarna insett att enda sättet att skjuta ner Me-262 var att ta dom när dom startade eller landade. Effektivt i säkert en vecka eller två innan Adolf Galland, säkerligen upprörd över detta osportsliga beteende taktikanpassade tillbaka genom att införa luftvärnskorridorer vid inflygningarna till Me-262:ans baser. Luftvärnskorridorerna var proppfulla med 20- och 30mm luftvärnsartilleri och lär ha varit självmord att flyga in i eftersom man dessutom var tvungen att flyga lågt för att kunna skjuta på 262:orna. I tillägg till luftvärnskorridorerna infördes även speciella flygförband för att skydda baserna och dessa utrustades med Fw-190 D, som sedan målades röda på undersidan för att minska risken att skjutglada luftvärnsartillerister skulle skjuta ner dem. Första målningsförsöket utgick från denna förebild och blev rätt dåligt.

Andra målningsförsöket blev hitta-på-nätet-camo, men misslyckades på grund av kass maskning.

Tredje försöket blev ok och kan avnjutas på bilderna! Mellan varje försök fick modellen stå och mysa i ett skåp i 1-1,5 år, därav surdegsstämpeln.

Fw-190 ritades av Kurt Tank (som namnmässigt borde ritat nåt annat?) för Focke-Wulf och introducerades 1941. Planet kom som en överraskning för britterna och var överlägsen deras top-of-the-line Spitfire Mk V och ledde till att dom hejade på nya varianter av Spitfire med bättre motor. 190:an betraktades mer eller mindre som likvärdig med Bf-109 med några undantag, den var mer lättflugen, men lite sämre svängprestanda. Den var däremot betydligt lättare att landa vilket väl får ses som ett rätt stort plus. Fw-190A hette första versionen och den numrerades sedan från 1-10. Därefter kom några testversioner, främst för att förbättra fart och höghöjdsprestanda och man landade på D-versionen, även kallad långnosen på grund av sin, i jämförelse med A-versionen, långa motor. D9 var den första operativa versionen vad jag förstår, det verkar inte finnas någon 3-8 så nån slirade väl med pennan hos Focke-Wulf eller på Reichluftministerium eller möjligen tyckte någon att den borde ha högre nummer än dåvarande A-versionen. Så mycket för tysk ordning och reda.

Byggmässigt var den en Tamiya, klipp ut delarna, lägg i kartong med lim, skaka, klart. Dekalerna hade lustigheter för sig för alla hade spruckit längs med en axel så det blev väldigt många långa delar att sätta på. Jättekul tyckte jag. Efter att målningen färdigställts upptäcktes att hjulen hade försvunnit, varvid kollega och tillika Riksbyggare av Fw-190 i IPMS Uppsala Fredrik A kontaktades och han var vänlig nog att genast skicka reservhjul. Tack för det Fredrik!

Nu ska modellen överlämnas till min kära far som väldigt försenad present, då den av en händelse avbildar hans favoritplan (och kärran är ju en riktig skönhet). Bättre sent än aldrig.

Och ja, jag vet att radioantennen ska ha en tråd ner till skrovet på mitten, men för att bespara mig hjärnblödning så struntade jag i den och åberopar konstnärlig frihet.

Skåne world tour

Jag spenderade en vecka av semestern i Skåne. Det har inte så mycket med modeller att göra, men det resulterade i två, eventuellt tre saker.

En sak var att jag fick med en kasse obyggda modeller från en gamer som började göra öl istället för att bygga modeller (Obs, obs, jag fick med mig öl också!).

Den eventuella saken var att jag hälsade på min bonussyster Birgitta som visade mig hur man hanterar en kamera och hade en massa idéer om hur jag ska göra för att ta bättre bilder.

Den tredje saken var att Birgitta visade mig Lightroom och vad man kan göra med bilder i detta program. De bilder som fanns att tillgå var de som jag inte lyckats ta bort från min medtagna kamera, så här kommer dessa. Sjukt snyggt blev det, rätt begåvad bonussyster jag har. Själv tyckte jag ju att tungstens-hacket var tillräckligt,  men det går ju onekligen att få till det betydligt coolare med rätt utrustning och när man vet vad man gör och vill göra. Här är alltså M-50 Ontos, Birgitta-style:

F-15 Strike Eagle

Så var den då ÄNTLIGEN klar. Mest plågsamma bygget hittills. Såååå många grejor som är fel på den så det är helt otroligt, men som vanligt ser den åtminstone ok ut på håll. Utgångspunkten är en Academy-byggsats i 1/48 som avbildar en Eagle från Operation Iraqi Freedom. Hyfsad byggsats med några rejäla missar varav huven var värst.

F-15 Strike Eagle är en vidareutveckling av F-15 Eagle. Man stoppade in en vapenofficer och hängde på en massa ställen att hänga bomber och grejor och gjorde om världens bästa jaktplan (104 mot 0 nerskjutna i Eaglens favör) till en kompetent bombare.

Mitt eget intresse härstammar från den uråldriga F-15 Strike Eagle-simulatorn som fanns till PC för väldigt länge sen och var helt ospelbar eftersom man måste spela två gubbar samtidigt. Men coolt var det oavsett svårighetsgrad (jag spelade väl sammanlagt 6 timmar).

På sista bilden ser ni den feta nose-arten ur en totalt idiotisk vinkel också. Jag får väl ta ett kort på den vid tillfälle eftersom det är den största dekalen jag lyckats applicera hittills. En decimeter lång eller nåt. Ser rätt bra ut (även om det är lokalt). Dekaler var det en massa. Sjuuukt många. Jag lade nog ner 18 timmar på dekaler. Bara AMRAAMarna hade fler dekaler än hela JAS-39 Gripen.

Här kommer nosearten ur en bättre vinkel:

Här en storleksjämförelse med Gripen, jag blev lite förvånad över att F-15 inte var större ändå:

Min tanke om att bara bygga flygetyg från Tamiya och Hasegawa har ej förändrats. Nöjd med att vara klar dock, men det är inte direkt som att skiljas från en gammal god vän.