Modellbygge tycks vara ungefär som programmering, man blir aldrig riktigt färdig. Denna tiger 103 får nu betraktas som 97% färdig och därmed nästan färdig, dvs typ klar. Det är två hål bakpå som ska fyllas igen och dammet blev lite ojämnt fördelat, men det ser inte helt åt helsike ut så det får duga, jag har ju tre till att öva på!

Efter att ha genomlevt årets tråkigaste högtid på annan plats har jag nu åter intagit bygglyan och tvingat mig till lite framsteg. Den röda leran har gråats till lite och ser inte rosa ut längre, samt att jag har efter stor vånda plitat på några dekaler, detta är således individ 105. Grattis. Varför jag valde just den bataljon som sommaren -42 skulle avvika från det gängse sättet att numrera vagnarna vet jag inte, men det gjorde jag i alla fall.

Tyskarna numrerade normalt kompani-pluton-vagn, så vagn 113 var första kompaniet, första pluton, vagn 3, men här har man stoppat in en nolla istället.

Se nästa post för bilder.

Föregående två IPMS Uppsala-möten var tänkta att vara länk-möten, men första vändan slarvades det med bakgrundskoll och andra gången slarvades det med utrustningen som låg kvar hemma på sovrumsgolvet. Jag fick lägga band på mig och bygga annat istället. När man håller på med den här hobbyn funderar man ofta på bandage, eftersom det är lätt att sticka sig i fingrarna med alla små ståltrådar. Vi har funderat på att göra såna här armband. Nu ska jag sluta försöka vara rolig på språkets bekostnad.

Inom IT-industrin kallar man SAP för “Hitlers hämnd”, inom modellbyggarhobbyn så är det väl inte utan att Tigern fått samma epitet på grund av alla hjul. Tyskarnas idé med SAP är jag inte så hemma på, men dom lär ha några briljanta säljare.

Tyskarnas idé med alla hjul var att ge vagnarna en stabil gång, helst så stabil så att man skulle kunna skjuta under förflyttning. Detta lär nu inte ha praktiserats i någon större utsträckning då man förlorade för mycket i precision. Det lär t o m ha dröjt fram till dagens generation stridsvagnar innan man med tillräckligt stor precision kunde skjuta samtidigt som vagnen flyttar sig. Gyro-stabiliserade kanoner dök upp under slutet av andra världskriget, men det visade sig att det krävdes mer än så för att kunna skjuta med god precision under gång, nämligen en möjlighet att låsa på målet, vilket i sin tur krävde en dator. Det krävdes också tillförlitlig avståndsmätning vilket dröjde till laser-avståndsmätarna blev tillräckligt bra.

Exempelvis var en stark kritik mot stridsvagn 103 att den inte kunde skjuta under gång, men om man undersöker pansarslag fram till 1991 så finner man att besättningarna ofta stannade eller körde väldigt långsamt för att uppnå erforderlig precision.

För att komma upp på spåret igen så kvarstår bandtillverkningen och fortsatt målning och sånt, men det är väl snart fixat!

Nu när jag lagt fåniga flugplanen bakom mig är det är tur att Sveriges politiker på ett fint och blocköverskridande sätt avvecklade all psykiatrisk vård, annars hade jag frivilligt kunnat lägga in mig. Detta är så kallad fotoets till mitt Projekt 502. Som synes är det lite för pilligt för en normal person. Det som är ännu värre är att jag tyckte att det var inte så lite roligt att pilla ihop det och jag limmade bara ihop fingrarna en gång.

Bitarna är pålimmade på Tiger I nr 1 som snart ska målas och bli klar. Eller i alla fall målas och mixtras med enligt dom 150 följande sidorna i MIGs FAQ. Den kommer förmodligen att sluta som en gråbrun pigmentklump, men det är ju nästan som i verkligheten.