Tamiyas gamla (1981) M48A3 Patton. Strålande passform som vanligt, om än lite tunn på detaljer. Och tunt på bilder för dom blev så kassa på grund av ovana? 🙂

M48:an var nummer tre av fyra stridsvagnstyper som kallades Patton av US Army. Oklart vad denna otroliga brist på fantasi avseende namngivning berodde på. Patton var ju både död och inte riktigt så fantastiskt fantastisk så han borde förtjänat fyra stridsvagnstyper? Men alla som har startat ett projekt vet ju att det som tar längst tid är att komma på ett namn, så man kanske tyckte det var rationellt att bara välja samma namn som föregående, men uppdatera numret.

Som nummer fyra i en rask följd av inkrementella modell-uppgraderingar från slutet av 2VK (M-26 Pershing 1944, M46 Patton 1949, M47 Patton 1951 och M48 1952) så uppvisar den stora likheter med sina föregångare, men namnet till trots så är det stora skillnader mellan vagnarna. USA ansåg sig vid tiden vara rejält akterseglade av Sovjet avseende stridsvagnsutveckling, så det är den mest bidragande orsaken till att det sprutade ut nya modeller.

De stora skillnaderna mellan M46, M47 och M48 låg i tornet och motorn, som alla blev bättre med varje modell, sen ökade naturligtvis pansartjockleken och allt annat sånt jox också.

Vagnen är utrusta med en IR-strålkastare, det var latest and greatest för nattstrid tills bildförstärkarna blev tillräckligt bra. Fanns ju nackdelar med att ha en jätte-IR-strålkastare om fienden hade IR-sikten. Undertecknad lyckades slänga gjustammarna med fästena för strålkastaren så fick rodda ihop nåt med plasticard och det blev sådär. Därav sned och vind. Försökte med viss framgång få till en “levande” yta genom att mer eller mindre stöppla på färg i lite olika gröna nyanser, så det blev jag nöjd med. Även lagom lortiga bandaggregat, svårt att få dom bättre eftersom det är gummiband. Att ge sig på att försöka måla prismorna så de ser ut som prismor övergick totalt min konstnärlighet. Men men, den blev i alla fall klar. Första färdiga bygget 2022. Blir det ett till?!