Post Category → Pansar

M-26 Pershing

Pershing var jänkarnas försök till svar på tyska Panther och Tiger II. Den kom på förband alldeles i slutet av kriget och var med om några av slutstriderna. Senare användes den även i Koreakriget, men ersattes raskt av sin efterföljare M46 Patton, som byggde på samma chassi men var betydligt mer mekaniskt tillförlitlig.

Utvecklingen av M-26 påbörjades 1942 för att man ville ha en ersättare för Sherman-vagnen som nått vägs ände och var tämligen kass i jämförelse med sina tyska motståndare. En hel hög prototyper gjordes, politik blandades in och folk var allmänt gnälliga, konservativa, prestige-hungrande och amerikanska armén hade inte ens någon doktrin för användning av en tung stridsvagn, så det dröjde alltså fram till 1945 innan dom första levererades till Europa och amerikanska trupper faktiskt fick en stridsvagn som var någotsånär jämbördig vagn mot vagn med den tyska Pantern.

Modellen ska få en vagnchef också, bara jag hittar armar till honom, samt något slags basplatta som jag inte bestämt vad det ska vara än.

Marder II

Detta torde vara min andra färdigställda modell efter Return of the Modellbyggare. Den är inte så dum tycker jag själv, trots gummiband och sånt. Det är hursomhelst Tamiyas Marder II. Anledningen till att den inte dykt upp tidigare var att jag för ett tag sen fick den inte alls så dumma idén att göra en basplatta till den. Sen kom den mindre bra idén att, eftersom banden snurrar (multimedia!) göra spår i gipset på plattan med hjälp av banden. Resultatet blev att modellen blev full av gips och av bandspåren blev det mest gröt. Det tog nåt år innan jag orkade ta tag i mitt misslyckande och rengöra den från gipset (själva rengöringen tog ca 15 minuter).

Lite historia, för det är bra med bildning:
Marder-serien togs fram som en nödlösning när Sovjet introducerade T-34:an. De vagnar tyskarna hade tillgång till hade för klena kanoner för T-34:ans pansar. Man kunde till stor del kompensera med taktik och allmänt skickligare pansarbesättningar samt pansarvärnskanoner, men pansartruppernas behov av bättre kanoner var stort.

Lösningen blev ett sammelsurium av föråldrade stridsvagnschassin med påmonterade pansarvärnskanoner, i Marder IIs fall sovjetiska 7,62 cms kanoner som erövrats i enorma mängder under fälttågets första månader. Man bytte pipa på kanonen för att kunna använda tyska 7,5 cms standardammunitionen som var lite bättre än den ryska och skruvade på den på ett Panzer II-chassi och hängde på lite pansarplåt.

Mardern användes på alla fronter under större delen av kriget. Den var ingen offensiv vagn på grund av det mesiga pansaret, den höga siluetten och det öppna stridsutrymmet, men kanonen var tillräckligt bra för att göra hål på det mesta så man fortsatte att använda den för försvar.

Grabbarna grus och en Panzer II

Senaste dagarnas kreationer. Mina Tigrar måste ju få besättningar så jag har börjat limma ihop sådana nu utan någon större plan. Killen med stora mössan får nog inte vara med dock, för stor siluett när man står hull down.

I bakgrunden kan man ana en Panzer II Ausf KassModell, nåt ryskt fabrikat i en Dragon-box. Passformen var sådär, ritningen sådär, slutresultat sådär, men som vi pansarbyggare säger, det är ju bara att täcka över det med lera.

CV 9040B

CV9040B_004 CV9040B_005 CV9040B_001 CV9040B_003

Här är den till sist! Tog ett tag, jag spelar ju stridsvagnsspel så blir inte tillräckligt mycket tid att måla stridsvagnar. Hursomhelst, en hel del jobb kvar, men den blir cool som tusan.

Tejpen som gick åt har förevigats innan den gick i papperskorgen. Den har gjort ett bra jobb och är värd att minnas.

97% färdig

Modellbygge tycks vara ungefär som programmering, man blir aldrig riktigt färdig. Denna tiger 103 får nu betraktas som 97% färdig och därmed nästan färdig, dvs typ klar. Det är två hål bakpå som ska fyllas igen och dammet blev lite ojämnt fördelat, men det ser inte helt åt helsike ut så det får duga, jag har ju tre till att öva på!

Framgång…

Efter att ha genomlevt årets tråkigaste högtid på annan plats har jag nu åter intagit bygglyan och tvingat mig till lite framsteg. Den röda leran har gråats till lite och ser inte rosa ut längre, samt att jag har efter stor vånda plitat på några dekaler, detta är således individ 105. Grattis. Varför jag valde just den bataljon som sommaren -42 skulle avvika från det gängse sättet att numrera vagnarna vet jag inte, men det gjorde jag i alla fall.

Tyskarna numrerade normalt kompani-pluton-vagn, så vagn 113 var första kompaniet, första pluton, vagn 3, men här har man stoppat in en nolla istället.

Se nästa post för bilder.

Färger

Ibland blir man deprimerad. Visste ni att vitt + brunt = rosa? Det visste inte jag heller, därför har jag nu en Tiger med rosa och röd lera. Lite deprimerande. Så deprimerande att det inte blir någon bild! Scheisse. Fram med borsten och borsta av och börja om. Tack och lov blev iaf kletet på banden brunt som avsett.

Larvigt

Föregående två IPMS Uppsala-möten var tänkta att vara länk-möten, men första vändan slarvades det med bakgrundskoll och andra gången slarvades det med utrustningen som låg kvar hemma på sovrumsgolvet. Jag fick lägga band på mig och bygga annat istället. När man håller på med den här hobbyn funderar man ofta på bandage, eftersom det är lätt att sticka sig i fingrarna med alla små ståltrådar. Vi har funderat på att göra såna här armband. Nu ska jag sluta försöka vara rolig på språkets bekostnad.

Hjul, hjul

Inom IT-industrin kallar man SAP för “Hitlers hämnd”, inom modellbyggarhobbyn så är det väl inte utan att Tigern fått samma epitet på grund av alla hjul. Tyskarnas idé med SAP är jag inte så hemma på, men dom lär ha några briljanta säljare.

Tyskarnas idé med alla hjul var att ge vagnarna en stabil gång, helst så stabil så att man skulle kunna skjuta under förflyttning. Detta lär nu inte ha praktiserats i någon större utsträckning då man förlorade för mycket i precision. Det lär t o m ha dröjt fram till dagens generation stridsvagnar innan man med tillräckligt stor precision kunde skjuta samtidigt som vagnen flyttar sig. Gyro-stabiliserade kanoner dök upp under slutet av andra världskriget, men det visade sig att det krävdes mer än så för att kunna skjuta med god precision under gång, nämligen en möjlighet att låsa på målet, vilket i sin tur krävde en dator. Det krävdes också tillförlitlig avståndsmätning vilket dröjde till laser-avståndsmätarna blev tillräckligt bra.

Exempelvis var en stark kritik mot stridsvagn 103 att den inte kunde skjuta under gång, men om man undersöker pansarslag fram till 1991 så finner man att besättningarna ofta stannade eller körde väldigt långsamt för att uppnå erforderlig precision.

För att komma upp på spåret igen så kvarstår bandtillverkningen och fortsatt målning och sånt, men det är väl snart fixat!

Dårhuset nästa

Nu när jag lagt fåniga flugplanen bakom mig är det är tur att Sveriges politiker på ett fint och blocköverskridande sätt avvecklade all psykiatrisk vård, annars hade jag frivilligt kunnat lägga in mig. Detta är så kallad fotoets till mitt Projekt 502. Som synes är det lite för pilligt för en normal person. Det som är ännu värre är att jag tyckte att det var inte så lite roligt att pilla ihop det och jag limmade bara ihop fingrarna en gång.

Bitarna är pålimmade på Tiger I nr 1 som snart ska målas och bli klar. Eller i alla fall målas och mixtras med enligt dom 150 följande sidorna i MIGs FAQ. Den kommer förmodligen att sluta som en gråbrun pigmentklump, men det är ju nästan som i verkligheten.