Självskadebeteendet att bygga fartyg fortsätter med en 7 år gammal surdeg, USS Yorktown i 1/350 från Cyber-hobby. En modell med högt och lågt och extra mycket pill på grund av fotoets-ark från White Ensign. Blev väl helt ok till slut. Medföljande helikopter så förjävlig ut så den fick utgå, eventuellt får det bli en senare när jag hittat en bättre. Ingen riggning för dels svårt att hitta bra hur den ska se och det man kan se är slaka linor så hua.

USS Yorktown var det femte fartyget i amerikanska flottan med detta namn. Sjösatt 1984 var hon nummer två i Ticonderoga-klassen. Ticonderoga-klassen var ett av fantastiska projekt som initierades som ett komplement till en större klass av skepp som inte blev av och en lite mindre klass än den större som aldrig blev av. Att Tico-klassen blev av beror förmodligen på att den baserades på ett skrov från en tidigare klass (Spruance).

Tico-klassens USP var stridsledningssystemet Aegis som fortfarande är i bruk idag. Featuring PESA-radar med fyra antenner, två Mk26 robotramper (som kan ladda om på 9 sekunder och avfyra med en sekunds mellanrum), med 88 robotar (SM2 och Tomahawk) två 12,7 cm automatkanoner, 8 Harpoon-robotar, 20 ubåtsjaktsrobotar, två CIWS, ubåtsjaktstorpeder, släpsonar, 2 Seahawks.

Mk26:orna installerades bara på dom fyra första Tico-kryssarna, därefter gick man över till Mk41 Vertical Launch System på grund av att detta på alla sätt var bättre än Mk 26.

Yorktown hade en hyfsat framgångsrik karriär, men glöden falnade väl lite mot slutet då hon med reducerad besättning mest fick jag knarksmugglare i Karibien. Den huvudsakliga orsaken till detta var just Mk26-systemet som var så mycket mindre flexibelt än Mk41.

USS Yorktown togs ur tjänst 2004 och skrotades 2022.

Tamiyas gamla (1981) M48A3 Patton. Strålande passform som vanligt, om än lite tunn på detaljer. Och tunt på bilder för dom blev så kassa på grund av ovana? 🙂

M48:an var nummer tre av fyra stridsvagnstyper som kallades Patton av US Army. Oklart vad denna otroliga brist på fantasi avseende namngivning berodde på. Patton var ju både död och inte riktigt så fantastiskt fantastisk så han borde förtjänat fyra stridsvagnstyper? Men alla som har startat ett projekt vet ju att det som tar längst tid är att komma på ett namn, så man kanske tyckte det var rationellt att bara välja samma namn som föregående, men uppdatera numret.

Som nummer fyra i en rask följd av inkrementella modell-uppgraderingar från slutet av 2VK (M-26 Pershing 1944, M46 Patton 1949, M47 Patton 1951 och M48 1952) så uppvisar den stora likheter med sina föregångare, men namnet till trots så är det stora skillnader mellan vagnarna. USA ansåg sig vid tiden vara rejält akterseglade av Sovjet avseende stridsvagnsutveckling, så det är den mest bidragande orsaken till att det sprutade ut nya modeller.

De stora skillnaderna mellan M46, M47 och M48 låg i tornet och motorn, som alla blev bättre med varje modell, sen ökade naturligtvis pansartjockleken och allt annat sånt jox också.

Vagnen är utrusta med en IR-strålkastare, det var latest and greatest för nattstrid tills bildförstärkarna blev tillräckligt bra. Fanns ju nackdelar med att ha en jätte-IR-strålkastare om fienden hade IR-sikten. Undertecknad lyckades slänga gjustammarna med fästena för strålkastaren så fick rodda ihop nåt med plasticard och det blev sådär. Därav sned och vind. Försökte med viss framgång få till en “levande” yta genom att mer eller mindre stöppla på färg i lite olika gröna nyanser, så det blev jag nöjd med. Även lagom lortiga bandaggregat, svårt att få dom bättre eftersom det är gummiband. Att ge sig på att försöka måla prismorna så de ser ut som prismor övergick totalt min konstnärlighet. Men men, den blev i alla fall klar. Första färdiga bygget 2022. Blir det ett till?!

I efterdyningarna av andra världskriget famlades det en del om hur pansar skulle utvecklas, om det skulle fortsätta som under kriget med lätta, medeltunga och tunga och supertunga stridsvagnar eller hur det nu skulle vara. Vi vet ju att MBT-konceptet som anades med Panthern och blev verklighet med Centurion blev det som sedan dess har dominerat, men det surrades även med alla de andra klasserna och franska AMX 13/90 var en av de mest framgångsrika lätta efterkrigsvagnarna.

Fantasifullt namngiven efter sin vikt (13 ton) och kaliber (90 mm) togs den i bruk 1952 i franska armén och producerades ända till 1987 då det byggs 7700 vagnar. Från början hade den en 75 mm kanon, men 1966 uppgraderades kanonen till en 90 mm med en effektivare granat. En export-variant med 105 mm kanon togs också fram.

AMX 13/90 har till och med varit på tapeten i Sverige då vagnparken skulle uppgraderas efter andra världskriget. Här blev det dock Centurion efter viss snurrighet från brittisk sida.

Den tydligaste skillnaden mot de flesta andra vagnar är det oscillerande tornet där kanonen är fast monterad i tornet och elevering sker henom att hela överdelen av tornet vrider sig runt en horisontell axel. Poängen med denna konstruktion är att det gör det mycket enkelt att bygga en automatladdare till kanonen. AMX 13 hade två revolvermagasin med 6 granater vardera på var sida om kanonen och skytten kunde välja magasin före varje omladdning för att byta granattyp. Fördelen med konstruktionen var en våldsam eldhastighet, nackdelen att det bara gick att ladda om utifrån, så det var shoot and scoot som gällde.

Äntligen leverans av Tamiyas gamla T-55:a. Ett trevligt bygge som allt Tamiya. Problemet blev gummibanden, så den blev stående ganska länge tills jag tog mig i kragen och köpte link-by-link från Meng och sedan funderade ut hur få ihop dom på rimligt sätt. Det gick rätt bra tillslut. Har trixat och testat med kraftigare nerlortning med Flory’s washer. Ser väl helt ok ut även om det kanske inte ser så verklighetigt ut, men tycker någon annan detta skyller jag på konstnärlig frihet. Mot bilderna!

When in doubt, bygg en Bf-109. Av nån anledning fick jag feeling för Bf-109:or efter att ha byggt en i julklapp, så jag samlade på mig 5 st till?! Avverkar dessa i sakta mak och alla är fina modeller. Detta är Hasegawas Bf-109 F-2 målad som Werner Mölders maskin från östfronten 1941. Inte lika fin som Eduard, men den kvalar in som god tvåa före Academys.

Nytt på denna är att alla kors och märkningar är maskade och målade och inte dekaler. Otroligt pilligt och tillfredsställande. Tack Fredrik för målningsmasker!

Trogna läsare noterar att jag har tapetserat om mitt rum för att få bra bakgrund till bilderna.

AFV Clubs Sho’t Kal Gimmel 1982 i 1/35. En rejäl långkörare pga bortslarvat spännhjul, men fick tag på reservdel tillslut. Fumlade till det genom att sätta spännhjulen för lågt för att fira.

Academys Bf-109 K-4 i 1/48.

Broncos Staghound i 1/35. Fin byggsats, ganska kass beskrivning, men överlag 5 av 5 i betyg. Ses här i polska färger från Italien-fälttåget.

Kinetics Sea Harrier i 1/48. Inte riktigt fantastisk, bara ganska ok. Ska försöka göra den “flygande” så kommer mer så småningom.

Jag GLÖMDE posta två byggsatser jag byggde färdigt förra året, lagom en månad efter Airfix-utmaning hos IPMS Uppsala. Två Airfixar i 1/72, blev väl ok tillslut. Pryder numera stolt taket hos brorsbarnbarnet, så kommer till mer användning än hemma hos mig.